I tidigare bloggar är jag kritisk mot tendensen att tala om ”nolltolerans”. Ett mål som inte kan utlovas med säkerhet ska inte affischeras med 100 procents säkerhet, dvs noll %. Särskilt inte om målet tar sikte på förhållanden år 2050, som Ygeman talar om i sin svenska klimatprognos rörande CO2 år 2070. Och kan man någonsin räkna med nollutsläpp om det ska finnas levande varelser på jorden, dvs djur och människor som äter och släpper ut gaser? Enligt SvD 2019-03-05 säger Ygeman så här. Jag citerar:
– Sverige är ett väldigt positivt exempel. Det finns ju länder som är ganska oroliga för förändringar när vi ska gå mot nollutsläpp och tror att det kommer drabba deras ekonomi, men Sverige har visat att man kan börja den här omställningen och samtidigt ha ekonomisk utveckling, (säger energiminister Anders Ygeman (S).
Ygemans uttalande är en bra illustration på populism från vänsterkanten. Flertalet av de populist-moment som jag nämnt i mina bloggar finns med.
*Budskapet framförs medialt.
*Budskapet framförs med typiskt poppis-språk.
*Budskapet är i sig kraftigt förenklat, varken krisen eller lösningen är ett faktum.
*Budskapet avser en samhällskris, dvs ett påstått CO2-hot mot mänskligheten, en kris som Ygeman lovar att hans parti ska fixa.
Den som är vaken undrar om inte budskapet ändå saknar ett moment, dvs ett resonemang om folket mot eliten. Det är korrekt. Men Ygeman tillhör själv den yppersta S-eliten och kan inte gärna kritisera sig själv. Läsaren minns nog att han tvingades lämna den förra regeringen för att han som inrikesminister brustit i hanteringen av Transportstyrelsens kriminella it-verksamhet. Förmodligen offrade han sig själv för att rädda sin statsminister (det påstås ju att Löfven måste ha känt till affären, men hoppats att den skulle rinna ut i sanden). Som ett tack ges Ygeman en ny post som minister. Det är stor komik att han denna gång ansvarar för ”digitaliseringsfrågor”. Tala om att sätta bocken som trädgårdsmästare.
