I Sverige betalas omkring 30 miljarder per år ut i olika föreningsbidrag. På det tillkommer stöd till pressen och avgifter till SR/SVT på c:a 10 miljarder. Dessutom omkring 6 miljarder från kommuner och landsting, Alltså rena pengaregnet från det offentliga till enskilda organisationer och företag. Eller rättare sagt, tvångspengar från dig och mig.
Men häromdagen vägrades svenska Paralympics ett bidrag på 60 miljoner till en tävling i Åre för begåvningshandikappade. Den aktuella gruppen tävlingsaktiva idrottare är uppskattningsvis bara omkring 0,1 promille av svenska folket, dvs mellan 500-1000 medborgare. Staten handlar enligt min mening rätt då man vägrar att betala 60 miljoner på ett bräde.
Dessutom. Inte får de omkring 500 deltagarna dela på 60 miljoner. Nej, de är dragplåstret i sammanhanget. Mer än 95 % av summan var tänkt att gå till olika handikapprörelser och kommersiella krafter i Åre. I huvudsak är det alltså fråga om försörjning av icke tävlande.
Visst är det utomordentligt med ett land som har många aktiva föreningar. Men medaljens baksida syns i statens bidragssystem. En hel armé av kravmaskiner ges pengar för att hållas igång. Detta betyder ständigt ökade krav. Och ständigt ökade skatter. De politiker som ger bifall hoppas naturligt nog att vinna röster i offentliga val.
I Sverige upprepas ständigt mantrat ”högre skatt krävs för att skapa en stark stat”. Det är rena farsen. I själva verket gäller det att börja hushålla med offentliga medel. Det räcker bara att rejält strypa strömmen av organisationsbidrag.
Men det är inte enbart fråga om en allvarlig överbeskattning. De riktade bidragen verkar för att låsa fast nationen i åsiktskorridoren. Jag påstår att detta är avsikten. Bland mottagarna dominerar nämligen kraftigt de med ett politiskt korrekt budskap. Och de ”betalar” förstås tillbaka och cementerar på så vis den politiska elitens syn.
Det är inte särskilt konstigt. Historien lär oss nämligen att den ledande klassen formar ideologin. Marx skrev det i slutet av 1800-talet. Hans lärljunge Lenin gjorde det i praktiken i Sovjet under 1900-talet. Det sker faktiskt än idag i Sverige med samma styrka. Olika budskap förvisso, men samma metod.
