Vi iakttar sedan några år en politisk sönderfallsprocess. Regering, Riksdag och landsting löser inte de problem de är satta att sköta. Vården går i stå. Bostadsköerna är oändliga. Skolan förmår inte värna respekten för kunskaper eller fridfull inlärning. Försvaret är ett stort hål. Och kriminella ungdomsklaner härjar i landet. Medan tusentals dåligt organiserade poliser står handfallna. Och domstolar och kriminalvård slirar i hanteringen av brottslingar – reglerna från lagstiftaren är alltför toleranta. En svärm av statliga myndigheter som kostar skjortan haltar också utan att kunna samverka med varandra. Människor känner oro då de ser hur deras skattepengar förslösas. Bilden av ett Sverige i kris syns tydligt. Det murbruk som håller samman samhällskroppen håller på att vittra.
Men om jag lyssnar på landets ledande politiker hörs inget av detta. Här hör man varje dag talas om ”Den svenska modellen”. Jag ser mig om efter något som är verkligt stort och värt att vara stolt över. Men förgäves. Medan dammet från rasande cement och stenar yr ser jag inga stora politiker som träder fram, säger sanningen och pekar ut en klok färdriktning. Inte ens några som försöker beskriva de stora problemen och komma med förslag till strategiska lösningar. Däremot ser jag grådammiga politiker och journalister som irrar omkring likt personer på flykt från de sönderfallande skyskraporna i World Trade Center år 2001.
När det vilsna gråfolket stannar upp – och kommer fram till mig – väntar jag att få höra utmattade medgivanden av att krisen slagit till i Sverige. Jag tror att de ska berätta om hur vårdapparaten ska göras effektiv. Hur hyresregleringen ska avskaffas så att bostäder kommer att byggas. Antagligen också hur skolan ska få arbetsro och att de flesta av Skolverkets alla vilseledande planer ska slängas i papperskorgen. Kanske också berättelser om hur försvar och brottsbekämpning värda namnet ska realiseras. Men inte. Politikernas och mediernas läppar har täppts till av allt damm. Och av kringflygande byggrester.
Plötsligt vacklar en man av medellängd fram ur rök och damm. Han är slätkammad. Grå av murbruk tar han sig fram till mig. Han torkar av sig med en servett. Hör och häpna syns han snart leende. Det är landets statsminister visar det sig. Han harklar sig. Och förklarar hostande i brandröken:
”Så här kan vi inte ha det. Högerns krafter hotar den svenska modellen. Det är bara S-partiet som tar ansvar för löntagare, pensionärer och fattiga. Om vi bara tillåts höja skatterna så kan vi tillföra nya resurser för skolassistenter, flera poliser, bidrag till landstingens vård och för nybyggnad av bostäder. I en global värld måste ett rikt land som Sverige också ta sitt ansvar för Jordens klimat och alla folk på flykt. Vi vet hur de nyanlända ska integreras: ge dem bara flera chanser. Och kriminaliteten beror inte på invandring utan på knarkande brats från Djursholm. Ständigt är det högerkrafterna som sätter käppar i vårt hjul. Högern med SD i spetsen splittrar sammanhållningen i vårt samhälle. De smutskastar och förstör vårt goda land.”
Statsministern tvingas plötsligt slänga sig åt sidan för att undgå att träffas av spillrorna av Arbetsförmedlingen som just håller på att rasa samman, efter att i åratal ha misslyckats med uppgiften att förmedla jobb. Från andra sidan väller resterna av misslyckade förhandlingar om LAS fram. Skriande springer Jökens förhandlare runt och undrar vad som ska hända med gökboet.
Till sist räddas Löfven av en ambulans från Aftonbladet och DN på blixtutryckning. På sina löpsedlar skriker de båda ut att Jorden hotas av värmekris och undergång i slutet av nästa år om inte rött kött, bensinbilar och kärnkraft omgående förbjuds enligt den nya Lex Greta T. SVT och SR presenterar förslagen som sina toppnyheter. Mats Knutsson, som är född i Sölvesborg och följaktligen kännare av SD, säger i Apport! kl 19.30 att Lex Greta T ”är en logisk följd av Januariöverenskommelsen samt SD:s klimatskepsis”. Programmet följs av ett inslag från SVT:s Dokumentärredaktion med titeln ”Sverige – ett föredöme för västerlandet”. I studion möts fyra svartklädda kvinnliga vänsterjournalister med rödlackerade naglar. Alla enas om att en stram feministisk politik är den svenska nationens adelsmärke.
Fru Svensson från Hammarkullen vänder sig gäspande till maken i tevesoffan och undrar: har vi inte hört detta förut?” Men han svarar inte. Han sover.
Torsten Sandström
2019-12-13
