Jag minns då Fredrik Reinfeldt i början av sin maktställning för ett antal år sedan nämnde att Moderaternas strävan var att bli ”statsbärande”. Tanken var nog att ersätta S-partiets som under nästan ett sekel varit vid makten. På nästan varje position inom statsmakten syntes (då som nu) en sosse.
Min tanke var att Reinfeldt inte tänkt igenom saken tillräckligt. Han hade ju själv iakttagit S-partiets förvandling till en kommandoorganisation av betong. Nu drömde Reinfeldt om att själv skapa något liknande. För övrigt tycktes han inte inse hur S-makten systematiskt förankrats genom en svärm av dotterorganisationer med inflytande över olika politikområden. Dvs en gammal kommunistisk idé om att bygga – eller nästla sig in i – organisationer inom skilda samhällssfärer. Sossarnas kommandomodell funkar än idag, även om motorn slirar en hel del. I begagnat skick marknadsförs bilen som ”Den svenska modellen”. Men Moderaterna har aldrig skapat något liknande. Ändå drömde de om att bli statsbärande. Det är faktiskt häpnadsväckande. Det luktar studentpolitik.
Med facit i hand efter senaste valrörelsen – samt gårdagskvällens partiledardebatt – är det enkelt att konstatera att både S och M nu går på tomgång. Vi ser en backlash efter år med drömmar om storhet. Två trötta och slitna partiledare. För M:s och Reinfeldts del syntes defaitismen redan på kvällen efter deras valförlust 2014. Såväl Reinfeldt och Borg lämnade slagfältet samma natt. Ingen kamp. Ingen strävan efter nya allianser för vettig sakpolitik i en miljö med faktisk borgerlig majoritet (inklusive SD). Nej, båda två tog sina mössor och överrockar och försvann.
Alltså ännu ett tecken på att dom inte förstått innebörden av att vara statsbärande. En S-ledare skulle inte frivilligt slänga ifrån sig makten över statsapparaten. Nej, han eller hon gör som Stefan Löfven. Man biter sig fast. Man ändrar sin politik. Och säger till sin egen betongorganisation att hålla käften – nu gäller ”makten framför allt”.
Det ska bli intressant att se hur länge S-partiets kommandoorganisation lyckas med att befästa staten. Insatserna i yrkespolitikens Superbingo är stora och många står i kö för avancemang. Men M-partiet är tydligt illa ute. Tänkbara ledare kan ofta försörja sig bra civilt utan partibok M. Efter Reinfeltds tragiska sorti tycks luften ha gått ur partiet. Gänget bakom Decemberöverenskommelsen, DÖ, Batra och Kristersson vinner inte några val. Det är möjligt att dom kan hålla sig kvar ett tag inom stockholmspolitiken. Men detta blir samtidigt M-partiets sänke. Att sitta på den kommunala makten i huvudstaden och hoppas på att bli statsbärande är inte en framkomlig väg. Nej, nu gäller det att lyssna på väljare runtom i landet. Och visa kämpatakter och jävla anamma. Denna folklighet klarar såväl KD som SD, tycks det. Tills dom får storhetsvansinne och också börjar drömma om att bli statsbärande. Förstås.
