Idag publicerar jag några tankar som filosofiprofessor Ingemar Nordin nyligen presenterat på en klimatkonferens i Mölndal med temat ”Science and Politics”. Han vill återknyta till två äldre filosofer, vilkas tankar har grundläggande betydelse för kunskapsteorin. Med andra ord vad som kännetecknar vetenskaplig kunskap.
Enligt min mening är Nordins ord av största betydelse för hur vi ska bedöma vetenskapligheten bakom den pågående klimathetsen. Vad är politik och vad är vetenskap? Idag blandas nämligen begreppen samman. Många gånger tyvärr med avsikt att undvika kritik av makthavares åsikter. En filosofs attityd måste alltid vila på en kritisk inställning.
Obetydligt redigerat citerar jag Nordins ord från Klimatupplysningen.se:
Den första sentensen kommer från 1700-talsfilosofen David Hume:
¬(Is —> Ought)
Eller i ord: ”det är inte så att vara-påståenden implicerar böra-påståenden”, dvs. det går inte att härleda vad vi bör göra från en beskrivning av vad som är fallet. Vetenskapens uppgift är ju att beskriva hur olika saker i världen ser ut och fungerar. Men den säger ingenting om hur vi bör handla. För att komma fram till hur vi bör handla så måste vi stoppa in en etisk böra-premiss i resonemanget.
Det är ett vanligt logiskt misstag i klimatdebatten att man tolkar det som beskrivs rent vetenskapligt som en anmodan att göra si eller så. Man blandar alltså ihop vara med böra.
Ett tydligt exempel på det var ett uttalande av Gro Harlem Brundtland 2007. Det var faktiskt hennes uttalande inför en grupp journalister som fick mig att vakna upp och undra vad i hela friden det är FNs klimatforskning håller på med; är det vetenskap eller är det politik?
In May 2007 Gro Harlem Brundtland proclaimed from the UN Headquarter:
”This discussion is behind us. It’s over. The diagnosis is clear, the science is
unequivocal — it’s completely immoral, even, to question now, on the basis
of what we know, the reports that are out, to question the issue and to
question whether we need to move forward at a much stronger pace as
humankind to address the issues.”
Vetenskapen är alltså entydig och det är t.o.m. moraliskt förkastligt att ifrågasätta den, enligt Brundtland.
När jag stötte på ovanstående citat första gången så tänkte jag: ”Denna människa har ingen aning om vad hon pratar om”.
Vetenskapens historia visar på något helt annat än att det skulle vara oförnuftigt att ifrågasätta den etablerade sanningen inom vetenskapen.
Vetenskapen utmärker sig just genom ifrågasättande och genom kritisk granskning av olika teorier och hypoteser. Det är på så sätt vetenskapen går framåt, genom att visa att en del av våra accepterade föreställningar är felaktiga och genom att utveckla bättre teorier som undviker sådant som visat sig vara fel. Vi har dock aldrig några garantier för att vi inte kommer att hitta fel även i de nya teorierna. Endast de allvetande gudarna i FN tror sig veta den absoluta sanningen. Men vår mänskliga kunskap om världen växer även om den är ofullständig och har sina brister. På så sätt kan man betrakta den vetenskapliga processen som ett dynamiskt flöde av kritik och nya idéer. Om processen stoppas genom t.ex. politiska beslut så upphör också vetenskaplig utveckling.
Det är det ena felet med Brundtlands uttalande. Det andra felet är att hon tror att det följer en bestämd politisk handlingsplan från vad exempelvis IPCC, WGI, har kommit fram till. Vi bör inte ”… question whether we need to move forward at a much stronger pace as humankind to address the issues.” Och hon är sannerligen inte ensam om att göra detta tankefel. Gång på gång får vi höra att ”vetenskapen har nu visat att vi måste minska koldioxidutsläppen, sluta att köra fossilbilar, bygga förnyelsebar elproduktion … etc” Men IPCC WGI säger faktiskt inget om det. De bara plockar fram olika modeller för hur koldioxiden påverkar den globala uppvärmningen. Men huruvida det ena eller det andra är önskvärt, och moralisk försvarbart, är ytterligare en sak som kan, och bör, ifrågasättas och diskuteras.
För att återknyta till den ursprungliga frågan om vilken roll vetenskapen kan ha i politiken så kan man säga att alla politiska ideologier eller program innehåller två olika saker: 1. En faktabeskrivande föreställning om hur man anser att tillståndet i världen (eller den delen som man fokuserar på) är och fungerar. 2. Etiska principer – eller en ”värdegrund” som det numera heter – för vilka mål som är eftersträvansvärda och vilka metoder som bör användas.
Vetenskapens roll i det hela berör enbart (1). Faktabilden kan vara felaktig och bör därför kritiseras. Här kan vetenskapen vara behjälplig. Däremot kan inte vetenskapen tala om hur vi bör handla.
Så därför, menar jag, begränsas det vetenskapliga bidraget till politiken till att i huvudsak göra kritiska granskningar; att påvisa felaktigheter i den bakgrundsförståelse som gjorts när man formulerat sina problem, mål och lösningar.
Allt är dock inte vetenskap i dess grundläggande betydelse. Därtill kommer helt enkelt faktasamlande av allehanda andra saker än sådant som ligger på forskningsfronten. T.ex. hur mycket ved går det åt för att värma ett hus? Hur mycket el drar en elbil? Hur mycket el genererar en vindsnurra? Osv. För att ta reda på den typen av fakta behövs mycket fler empiriska studier än det som berör grundvetenskapen. Det är tekniker, läkare, ekonomer, samhällsvetare och liknande som kan jobba med sådant faktaframtagande och som är mycket viktiga i det politiska vardagsarbetet. Sådant brukar redovisas i det vi kallar för ”utredningar”.
Har filosofer något intressant att säga om detta? Ja, faktiskt. Och då går tankarna till ännu en 1700-tals filosof, nämligen Immanuel Kant.
Han formulerade följande visdom:
”Böra implicerar kan” (Ought -> can), eller om man transformerar det enligt logikens regler: ”Om man inte kan göra x så är det inte någon moraliskt plikt att göra x.” (¬can —> ¬ought). Ja, man kan t.o.m. spetsa till det lite och säga att ”om du inte kan göra x så bör du inte sträva efter att göra det omöjliga”.
Tillämpad på den klimatpolitiska debatten: Om inte Parisavtalets mål är genomförbart, då har vi ingen skyldighet att sträva efter dessa mål. Om Net Zero inte kan uppnås, då bör vi inte försöka uppnå det. Om Agenda 30 inte är möjligt att uppnå, då är detta inte ett moraliskt nödvändigt mål. Etc.
En stor del av klimatdebatten handlar om sådana här saker; vad som kan göras ekonomiskt, tekniskt, miljömässigt och politiskt. Och det följer obönhörligt av Kants sentens att vi inte har några som helst moraliska skyldigheter att sträva efter omöjliga mål. Invändningar av typ: ”Ja, men vi bör ändå sträva efter att göra det” är ologiskt. Men de som trots detta ihärdigt upprepar det om och om igen får nästan automatiskt en godhetsstämpel i pannan. ”De vill ju så väl”.
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
