Problemen hopar sig i Sverige. Förutom de vanliga rörande skolan, vården, bostäderna, försvaret, skattetröttheten mm så tillkommer en bunt nya, dvs svår klankriminalitet och utanförskap tillföljd av en kass integrationspolitik. Men inget händer.
Formell sett har vi visst en regering. Men den lever inte upp till namnet, utan är snarast en kvotering. Alltså en sammansättning inte efter kompetens, utan efter kön, region, ålder, etnicitet, fackföreningstillhörighet, äktenskap inom den politiska klassen osv. Plus förstås en handfull personer från Mp som tycks ha plockats från gatan och är nöjda med uppvärmningen inom Rosenbad (som inte beror på CO2). Bristen på kompetens skriks ut…
Detta är förklaringen till att inget händer, vare sig rörande de traditionella krisområdena eller avseende de akuta, som ytterst sammanhänger med en misslyckad invandringspolitik. Och till bilden hör att nya anhöriga strömmar in från utlandet, för att välkomnas av tunga bidrag från trötta skattebetalare. Samtidigt våndas kvoteringen Löfven över någon form av amnesti-liknande lagändring rörande de många tusen som fått en ”andra chans” för gymnasiestudier, men som av naturliga skäl inte klarar av dem. Alltså ytterligare några nyligen självförvållade problem.
Det är en eländig bild av Sverige jag beskriver. Tyvärr är den sann.
