Svenska medier är som vanligt naivt okunniga om franska val. Sedan många år finns ett mönster att folket röstar med hjärtat i första omgången och sedan – något uppskrämda. I nästa omgång röstar man med plånboken. Det borgerliga Frankrike (framför allt utanför Paris) anger således till sist sin åsikt. Sammantaget en kraftig majoritet mot vänster, även om vänstern förstås kan vinna fler röster än väntat (från bidragstörstande väljare). Så gick det alltså till den 7/7. Men svenska och internationella medier har dessförinnan spekulerat vilt. För svenska mediers del gäller det förstås att sparka högerut – som vanligt.
Förklaringen ären fransk idealism. Hoppet om bättre politiker är konstant. I botten ligger alltså en uttalad avsky mot de politiska eliter som sedan revolutionen plågat nationen. Den ena har tågat in, för att efter ett misslyckande sedan slängas ut, osv.
Jag ogillar familjen Le Pen och dess parti. Familjefaderns historia är ruggig – i hans gamla kort ligger grövsta rasism (förnekelse av Hitlers illdåd), värsta vulgariteter och till med en misstanke om mord. Hans dotters affärer med Putin är i samma rysliga anda. Varken franska folkets majoritet eller jag kan förlåta sådant. Men Nationella fronten gick tyvärr fram i valet. Det är helt naturligt på grund av avskyn mot Macron, som ändå lyckats med ett antal strategiskt viktiga reformer, vilka såväl väster- och högerpopulister hatar. Med tanke på de mediala förhoppningarna är det ändå fråga om en smärtsam seger för Le Pens folk.
Fransk politik sedan revolutionen 1889 är en oförsonlig kamp mellan olika politiska idéer. Det vi ser är med andra ord antitesen till den pragmatiska lösning som britterna valt hundra år tidigare (1689) genom sin fredliga revolution. I Storbritannien överlevde kungen och parlamentet samt en allt större väljarkår tilläts forma politiken. Det engelska folkets rikedom stegrades, låt vara att den var och ännu är ojämnt fördelad.
Idag förefaller såväl Frankrike som England vara på nedgång ekonomiskt och socialt. Parlamenten – eller demokratin – fungerar inte som idealen påstår. Europa sackar dessutom kraftigt ekonomiskt efter i jämförelse med USA och vissa nationer i öst. Bristen på ett öppet demokratisk samtal i västvärlden – och medier som politiserar åt vänster – medför att grupper till höger i stil med Le Pens folk brukar gatans parlament eller och angriper nationella makthavare. Europas stater lider brist på växling inom kåren av politiker, som bara byter plats c:a vart fjärde år. Och det mesta blir som förr.
Jag menar därför att Le Pens rörelse visar att nationella politiker måste sträva efter att vitalisera demokratin. Närheten mellan väljarkåren och dess representanter måste ökas. Rotationen på politiska poster måste göras tydlig. Partiernas välden måste inskränkas och deras verksamhet finansieras av medlemmarna och inte staten. Att politiken med mer direkt demokrati blir mindre förutsebar är en naturlig följd. Idag är konsekvensen nämligen en politik som fjärmar politikerna från väljarna. Det är denna splittrande spiral nedåt avseende folklig förankring som enligt min mening måste brytas.
Torsten Sandström
