I många bloggar har jag pekat på den svenska offentliga vårdens dysfunktionella organisation. Var och en av landets 21 regioner har sina politiker och sina chefer. Alltså travar av politiker som ska försörjas av skattebetalarna. Dessutom är antalet administratörer omfattande och har ökat kraftigt under senare decennier (mellan 2010 och 2018 med 36 % till omkring 44.000). Detta inom en svensk vårdapparat som sammanlagt har en storlek som ungefär motsvarar Storlondon.
Givetvis måste en politisk styrning av vården ske och ett visst mått av administratörer ska se till att folk anställs, fastigheter trimmas samt in- och utbetalningar tas om hand. Men att varje region har sina egna politiker är inget annat än en skandal. Likaså att en separat uppsättning av tjänstemän finns. Till saken hör att det dessutom existerar en topporganisation till regionerna, SKR, med en ledning och koncern som omfattar cirka 1.300 anställda. Vem som helst förstår att den offentliga svenska vården är en jättestor byråkrati. Den illustreras av att SKR med jämna mellanrum sänder ut budskap till staten om ekonomisk nöd (såsom häromdagen).
Ytterligare ett tecken på byråkrati är att svenska läkare har betydligt färre patientbesök och vårdinsatser per tidsenhet än utomlands. Jag anar därför den svenska sjukan sammanhänger med att sammanträda, skriva riktlinjer, fylla i blanketter, förhandla med facken och kämpa med odugliga datasystem (som varje regions byråkrater skapat). Dessutom är frågan vem som egentligen bestämmer inom vården, dvs om det är politikerna, byråkraterna eller fackföreningarna. Till bilden hör att svenska anställda jobbar 15% kortare arbetstid än sina kollegor i USA, men nu strejkar för kortare arbetstid. Oredan skapar förstås stora problem och ekonomiska merkostnader inom den svenska vården. Enligt min mening är politikervälde och byråkrati den främsta bromsklossen för en effektiv vårdapparat. Att fackföreningarna springer sossarnas ärenden gör inte saken bättre.
Strejken visar att de svenska regionerna nått vägs ände. Här måste kraftiga politiska reformer ske så att staten genom – förslagsvis tre – myndigheter tar över vården. Dvs några statliga myndigheter (exv norr, mitten och söder) med personal som är kompetent rörande såväl vård som affärsmässig ledning. Ta med andra ord efter privata Capio som redan idag driver vården c:a 15% mer effektivt (per vårdinsats) än offentliga sjukhus. Inom riksdagen bör ett utskott för vård och omsorg således inrättas. Den politiska kolossen SKR bör läggas ned och ersättas av en renodlad förhandlingsorganisation med muskler att hantera de fackföreningar som ständigt vill bestämma.
Mina förslag drabbar direkt regionpolitiker och onödiga byråkrater. Genom avveckling finns resurser att hämta för att finansiera en tuffare och mer effektiv ledning. Dessutom för att förbättra anställningsvillkoren inom vården. Det gäller att driva vården mer rationellt och alltså till mindre kostnad per ingrepp än idag, där Sverige som sagt ligger illa till. Bara en minskning av antalet byråkrater kommer att frigöra pengar och medföra mer tid för vårdpersonalen att syssla med viktigare saker än att administrera, dvs att slippa lägga ned mycken tid på att rapportera, planera , sammanträda, dokumentera osv. Vården ska stå i centrum – inte administrationen!
Det jag skriver vet redan många kloka människor. Ändå händer inget! Svenska politiker vågar och vill helt enkelt inte ta fajten med regionernas bossar och fackföreningarna. Deras jobb – livräntor – hotas ju genom mina förslag till reformer. Den politiska klassen – jag så ofta skriver om – fungerar alltså som PROPPEN ORVAR. Alla vet att proppar måste lösas upp. Men svenska politiker gör ändå inget mer än att pytsa en miljard hit och dit. Och svenska medier håller som vanligt med facken som nu strejkar…
Torsten Sandström
