Under våren har som bekant många universitet i västvärlden sett omfattande demonstrationer och ockupationer från studenter och vildhjärnor som säger sig sträva efter fred i Gaza. Det vi ser påminner om ett gammalt mönster. Vänsterungdomar skriker ut sitt missnöje. Under 1960-talet inträffade som bekant liknande händelser i vårt land. Kårhus och andra lokaler ockuperades. Intressant är om historien upprepar sig? Eller om det är något viktigt nytt som sker?
En påtaglig likhet är att protesterna emanerar från vänsterkrafter i och utanför universiteten. Varför protesterar inte oliktänkande marknadsliberaler? Svaret är nog ganska givet. Studenter som omfamnar marknadsekonomi och demokrati inser att uppror inte löser motsättningar till det bestående samhällets förmån. Många av dem tror i stället på ett öppet samtal.
Men det finns viktigare förklaringar till studenters Gazaaktivism som beror på skeenden i nutid. Marxismen bygger nämligen på dogmen att vårt samhällsskick är något ont. Tesen är att den bestående ordningen bygger på att en klick kapitalägare suger ut en majoritet av arbetare. Motsättningen ska nödvändigtvis störta marknadens stater sönder och samman samt ersätta dem med de klasslösa samhälle som Marx hoppades på.
Men idag vet en majoritet att Marx´teorier – eller snarare förhoppningar – visat sig falska och att kommunistiska samhällen fungerat dysfunktionellt och odemokratiskt. Men detta har inte påverkat vänsterstudenternas ideologiska övertygelse. Trots misslyckandet anser sig vänstern fortfarande ha ett slags tolkningsföreträde. Historikern Håkan Arvidsson slår huvudet på spiken då han kallar sin berättelse (bok) om 68-vänstern i Lund ”Vi som visste allt” (2008). Unga studenter var förhäxade av marxismens världsbild. Med blind tro skred man till verket.
Som deltagare under 60-talet i den lika vilsegångna – men slätkammade – maoistiska kampversionen kan jag idag instämma i hans betraktelse. På kvasifilosofisk grund var vi – en studentminoritet – övertygade om att vi agerade korrekt. Det bestående samhället var ruttet och ändå dömt att gå under. Men som alla vet hade vi fel. Trosvisshet leder tyvärr alltför ofta till dåraktiga beslut.
En viktig skillnad mellan dåtidens och dagens universitet är att ledande forskare – då jag var ung – inte trodde på vänsterns ideologiska budskap. Socialdemokratins omfattande satsning under 1960-talet på ett kraftigt breddat intag av studenter i Lund och på andra universitet och högskolor har i grunden förändrat denna bild. Universiteten har på lärarsidan närapå förvandlats till vänsterns bastioner i åtskilliga discipliner. Särskilt har mängder av sociologer, psykologer, miljövetare, genusvetare, studenter i socialt arbete, kriminologer mfl fått arbete på lärosätenas olika institutioner. Utan tvekan har detta medfört att vänsterideologin fått en kraftigt vidgad grogrund vid vetenskapliga institutioner, något som idag syns i studieplaner, litteraturlistor och elevsympatier. Några unga stannade alltså kvar som lärare vid universiteten. Många, många fler fick jobb som tjänstemän i en svällande svensk byråkrati. Att en misslyckad marxism på så vis fått förödande verkningar för det svenska samhället är enligt min mening uppenbart. Idag syns det kanske tydligast i det faktum att feminismen – i Marx´svartvita kampvariant – nära nog blivit en svensk statsideologi. Vi ser det också i en flummig antiauktoritär pedagogik som delvisa raserat den svenska skolan. Även i den trosuppfattning som svenska medier dagligen vidarebefordrar.
Det som sker är efterverkningarna av 60-talets vänstervåg. Och vi ser effekterna på svenska universitet och högskolor i högljudda sympatier för Hamas terrorister. Nu är många bland de ledande forskarna och lärarna vänsteranhängare. Alltså personer som saknar fallenhet eller vilja att sprida det öppna samhällets demokratiska budskap. Förståelsen för marxismens teori om ”rätten att göra uppror” finns med andra ord i huvudet hos de trädgårdsmästare som ska odla fram forskningens och demokratins frihetsliga och civiliserande plantor vid landets universitet och högskolor. Det är därför inte att undra på att högre svenska lärosäten har svårt att hantera dagens vänstermobb. Särskilt som demonstranterna normalt har rejält stöd av landets medier.
Torsten Sandström
Publicerad i Bulletin