Som många vet lägger svensk lagstiftning rader av uppgifter på nationens kommuner. Dvs viktiga sysslor som staten vill bli av med, men kommunerna inte har kvalifikationer att klara av. Framför allt små och mellanstora kommuner hamnar i fällan. Staten delegerar med andra ord juridiskt ansvar till organisationer som inte klarar av sina uppgifter. Låt mig peka på två viktiga problemområden. Flera finns tyvärr.
Invandring och integration. Tydligast syns problemet här. En storskalig invandring och bostadsbrist är förstås två problem som kolliderar. Staten öppnar sina gränser, men inte alltid medborgarnas hjärtan. Kommuner med tomma och nästan fallfärdiga bostäder godtar inflyttning via löften om bidrag från staten. Kommunala och privata bostadsföretag hurrar över hyresintäkter. Men på de orter där de tomma bostäderna fylls finns normalt inga jobb. Och på så vis blir många inflyttande bidragsberoende och lockade till utanförskap. Befolkningen där är av förklarliga skäl kritisk till det som sker. Skolorna går på knäna. Och att unga invandrare dras till kriminalitet blir en naturlig följd.
Miljö och hälsoskydd. Enligt flera lagar bär kommuner ansvar för lokal tillsyn av yttre miljö samt skydd mot hälsofarliga produkter. Tillsynen kräver ofta svår tolkning av krångliga lagregler från riksdag (och ytterst från EU). Det är självklart att många små kommuner varken har råd eller förmåga att hitta lämpliga och förnuftiga myndighetschefer för uppgiften. Resultatet blir att administrativa klåpare ställer horribla rättsliga krav mot kreativa företagare. För detta tar man ut inspektionsavgifter på flera tusen kronor.
Inkompetenta myndighetspersoner härjar således med landets familjeföretagare. Det gäller små rörelser som driver kaféer, bagerier, försäljning av livsmedel, restauranger osv. Om inspektörerna inte får som de vill tussar man ämbetsverken i Stockholm på trötta entreprenörer. Bråk kan gälla ordföljden på etiketter, var utbjudna varor tillverkats, språkkunskaper hos butiksbiträden, varornas exponering, lokalfrågor osv. Tillsynen fokuseras med andra ord på futiliteter vad gäller olika risker – och således inte tydliga hälsofaror. En sådan kommun är Osby i Skåne. Här har flera små näringsidkare på senare tid lagt ned sina rörelser efter påflugna krav från en okunnig kommunal inspektör, som alltså terroriserat deras företag med ovidkommande påpekanden i småsaker (som alltså inte rör påtagliga skaderisker).
Om EU och svenska riksdagen vill ge bidrag eller ställa detaljerade krav rörande befolkningens verklighet ute i kommunerna måste stora resurser skjutas till för att uppgifterna ska kunna lösas (administreras) som tänkt genom väl utbildade chefer. Men något sådant ansvar tar inte staten. Man önskar i en handvändning lösa tänkta problem centralt – och hoppas på det bästa lokalt ute i kommunerna. Att många kommuner på så vis blir fällor är tydligt. På så vis att de problem som skulle lösas medför kriser som drabbar kommunens befolkning.
Detta sker i ett Sverige som talar om en levande landsbygd. Vikten av företagande och ansträngning hyllas också som bekant från Stockholm och Bryssel. Men i verkligheten blir det ofta pannkaka. Det jag talar om är ännu ett utslag av en gigantisk svensk dubbelmoral. Det vi ser är ett allvarligt problem. Alltså ett överskott av politik och dåligt genomtänkt lagstiftning.
Man skulle kunna tro att det är dags för ett nytt Dackeuppror. Eller att Skåne återbördas till Danmark. Om nu våra grannar i syd – mot förmodan – vill veta av den landsända som uppsvenskarna härjat i snart 400 år.
Torsten Sandström
