DN innehåller den 10/3 en rubrik som i vanlig ordning vinklar faktiska skeenden till vänsterpolitik. Följande ord har åstadkommits av Amanda Sokolnicki:
Att se Ulf Kristersson i USA var som att se ett barn på Min stora dag
Det som hänt är att Kristersson varit i USA för att överlämna slutdokumenten för Sveriges NATO-inträde. Han har då av USA:s president fått den stora äran att delta i Kongressen – och hyllas där – under presidenten årliga tal ”State of the Union”. Strålande PR för Sverige med andra ord.
Med sina vänsterögon ser Sokolnicki förstås bara negativa bilder av det som skett i Kongressen. Det är inte att undra på. Det är en del av DN:s fortlöpande propaganda mot den svenska regeringen. Att det rör sig om en medveten vinkling är enkelt att förstå. Hon tycks kritisera Kristersson utseende, dvs hans något överdrivna smilande i särskilda situationer. Men tänk om det varit Magdalena Andersson som befunnit sig i USA och deltagit i Kongressen. I så fall hade hennes glädje inte beskrivits av Sokolinicki på detta solkiga vis. Då hade orden blivit positiva och givetvis understrukit en feministisk framgång.
Så agerar journalister ofta i vårt land. Man kan undra vad de fått lära sig på de så kallade journalistutbildningar som staten driver landet runt? Jag vet svaret. Det är inte att saklig beskriva fakta. Utan att ständigt visa sitt politiska engagemang för att på så vis ge publiken en ”nyttig” läxa.
I mina bloggar driver jag därför en starkt kritisk linje mot det svenska mediesamhället. Sokolnickis trix är bara ett av många jag dokumenterat. Men det gör det än allvarligare. Det trista i sammanhanget är att journalister som Sokolnicki tror sig göra något riktigt samhällsnyttigt. Det är faktiskt bedrövligt. Men så blir det när en yrkeskår ser sig som en samhällsbevarande elit. Det rimligt öppna samtalet förvrids till sin motsats.
Efter att jag skrivit detta publicerar DN – dagen efteråt – ännu ett angrepp mot sittande regering genom en krönikör som driver vänsterpolitik utan att certifiera sin åsiktsinriktning. Nu rör det sig om Ole-Dolyckan Alex Schulman. Hans rubrik är lika barnsligt försåtlig som Sokolnickis. Så här skriver han:
Jag såg Ulf Kristerssons vansinniga leende och jag skämdes
Det är således något som är ruttet hos DN. Jag är övertygad om att det på sikt kommer att slå tillbaka på tidningen. Ju mer politisk skit DN:s legosoldater kastar desto större bli möjligheten att tidningen rasar. Ner i sin egen smuts.
Torsten Sandström
