De löjeväckande KD-turerna kring Sara Skyttedal och Alice Teodorescu Måwe visar tydligt på ett fenomen som är såväl skrattretande som allvarligt. Valet till EU-parlamentet är inget egentligt val till en beslutande politisk församling som intar högsta position inom sin maktsfär. Det är ett låtsasparlament, som mest har funktionen att legitimera EU:s politiska makt och öppna dörren för fånig politisk debatt och opinion. Tyvärr kan dock parlamentets medverkan emellanåt innebära att viktiga beslut fattas om kommissionen och ministerrådet ger sitt samtycke. På så vis driver parlamentet överstatlig opinion i diverse särfrågor. Det är allvarligt.
Karaktären av politisk lekstuga gör att etablerade politikers intresse för att väljas till ledamot är begränsat, trots goda villkor i Bryssel vad gäller arvodering mm. Namnlistan över 21 svenska ledamöter (av totalt 700) pekar på att det verkligen rör sig om ett svensk B-lag som reser till parlamentet. Flertalet ledamöter är tämligen okända, i många fall föredettingar, som vill slå mynt av sin roll inom den politiska klassen. Partiernas nominering av kandidater talar sitt tydliga språk. Kändisar eller överblivna politiker. Och därför är turerna kring Skyttedal och Måwe sannerligen klargörande. Det är två personer som inte direkt plockats från gatan. Men liksom sina kollegor i parlamentet tillhör de ändå andrasorteringen. De fungerar närmast som P-vakter till den politiska kabaré som utspelas i parlamentets (två !) palats.
Någon säger att det därför inte finns anledning av orda om dem. Det anser inte jag. Parlamentet är ett instrument i en farlig politisk federal EU-struktur. Här drivs galna nationella särfrågor av enskilda politiker upp på en EU-nivå och leder i flera fall till federala regler som inte alls stämmer med den skenheliga EU-principen om att beslut ska fattas så nära den nationella nivån som möjligt.
Därför är parlamentets existens ett hot mot fria nationer inom en ekonomisk gemenskap. Det driver fram överstatlighet och byråkratiska regelsystem som inte alls är bra för människor och företag som gärna ser fri handel och nationella beslut. Det är alltså inte förvånande att EU år efter år halkar efter USA och Ostasiens länder i tillväxt och konkurrenskraft. EU-rätten utvecklas alltmer till en tvångströja – inte till ett verktyg för frihet, konkurrens och flexibilitet! Parlamentet bär här delvis ett ansvar. Onödiga paragrafer väller ut från Bryssel och sänker medlemsnationernas konkurrenskraft.
Kloka människor ser detta svåra problem. Men den politiska klassen i Europa odlar förstås sitt eget bästa. Och därför får B-lagspolitiker duga i den dysfunktionella lekstuga som parlamentet faktiskt är. Så tokig är verkligheten.
Torsten Sandström
