Mina tankar sysslar mycket med det som är tidstypisk och mindre bra. Mycken tid ägnas därför åt mediesamhället, den tidsepok vi nu lever i. Alltså en form av produktion av idéer, som sker industrimässigt med tusentals företag och hundratusentals anställda. I journalisternas rapporter – och kanske framför allt bakom dem – växer ett mönster fram som skildrar en ny samhällskultur.
En stomme är journalisternas skråanda. De ser sig själva som det utvalda folket. Alltså som producenter av det nya samhällets fokusering på vad som händer i mediernas samhälle. På den uppgiften anser man sig ha monopol, trots att arbetsuppgifterna egentligen inte kräver en särskild utbildning. Skrivkunskaper kan nämligen många tillägna sig och sak samma med rapportering av speciellt och vardagligt slag.
Jag är säker på att skråets medlemmar protesterar mot mina ord. Man invänder att journalisterna har en särskild kompetens i kritiskt rapportering. Okej att utbildningsplanerna påstår detta. Men i dagens Sverige sysslar mediernas anställda endast till liten del med analsy och kritik av fakta. Däremot sprids ständigt kaskader av personliga åsikter om fakta. Journalistskrået försöker i sin praktik nästan alltid med påverka publiken politiskt. Yrkets vardag har blivit att försöka påverka människors syn på verkligheten i rapportörens personliga åsikters riktning. Man politiserar med andra ord.
Journalistens svansföring är lika hög som självsynen. Trots att man basunerar ut egna värderingar vill man se sig som den en klassisk tredje statsmakt, som sakligt och kritiskt grankar svensk politik. Men då analysen sällan är politiskt oberoende blir det hela ett fuskspel. Ändå insisterar skråets medlemmar på att man utför ett arbete som påminner om en oberoende domare. I själva verket sysslar flertalet journalister med politisk aktivism.
Den skyhöga självsynen avspeglas i ett särskilt mönster då det gäller att framhålla de egna insatserna. Medierna svärd är som bekant proppfull med tävlingar och utmärkelser. Pris utdelas till kreti och pleti. Sammanhållningen mellan journalistskråets olika medlemmar är stark oavsett om det gäller radio, teve, sportevenemang, film, bokutgivning osv. Man är nämligen medlemmar av samma produktionssystem, dvs (i allmänhet) kommersiell tillverkning av ideologi.
Detta syns i rapporteringen via en mångfald berömmande eller uppskattande ord. En vanlig journalist blir med tiden ett nyhetsankare, även om personen ifråga inte vet så mycket mer om samhället än en någotsånär påläst människa. En vardagskändis inom medievärlden kallas regelmässigt ”profil” även om personen ifråga knappast gjort sig känd för skarpa analyser, utan mest sysslat med nöjen och flabb. För varje sfär inom medieindustrin finns som antytts priser och belöningar. Och slutligen – när en person inom medievärlden avlider – så kallas denne normalt folkkär. Hur denna kärlek från folket uppkommit är normalt svårt att lista ut, men i allmänhet rör det sig om en förmedling genom mediernas egen industri.
Den mediala rundgången är omfattande. Tyvärr har den ett fast grepp om vårt samhälle. Man kan knappast tala om upplysning eller ett öppetsamhälle. Det mesta är PK.
God Jul! Trots allt.
Torsten Sandström
