Det mest intressanta i svensk inrikespolitik just nu är S-partiets analys av sin egen politik och de effekter en kursomläggning kan få för framtida regeringar. Utan tvekan medför oron hos tidigare vänsterallierade partier tendenser till splittring inom de röd-gröna.
Att V-partiets framtid påverkas tycks klart. Förmodligen kommer dock röststödet för V att öka genom tillförseln av besvikna vänstersympatisörer över S-partiets omsvängning. För C-partiet är det antagligen rena katastrofen – mängder av kvinnliga väljare försvinner till S.
Frågan är om en ny politik kan medföra att S-partiet erövrar regeringsmakten? Knappast som tidigare, tror jag. Möjligtvis kan vänsterhalvan av L-partiet lockas sluta upp, men partiet är så skadeskjutet att dess framtid måste sägas vara oviss.
Såvitt jag kan se finns en politisk logisk utveckling, som jag tror att maktpartiet S funderar över. Partiets huvudlinje är att isolera och splittra SD inom svensk politik. Det har länge varit en S-agenda. Ledningen ser att Moderaterna har en svår sits inom nuvarande regering. Alltfler väljare dras till SD, inte minst på bekostnad av M.
För majoriteten av den politiska klassen finns här en öppning för nytt samarbete mellan sossar och de borgerliga. Om en S- plus M-regeringen sätts på plats behöver detta inte ändra mycket i den nuvarande regeringens ritningar. Båda partierna tillåts sysselsätta sina ledande politiker med de allra bästa villkor avseende makt och arvoden. För båda partierna kan en stabil sysselsättning garanteras, tycks det.
Jag tror att båda partierna inser att denna typ av vänsterliberalism förmodligen är mest logisk och minst ond. Men det är ändå en djärv satsning. Ett folkligt missnöje över politiskt trixande i en M/S-regering – utan utrymme för betydande sociala reformer – spelar SD i händerna.
Den som är historiskt intresserad ser vissa mönster som påminner om Hitlers väg till makten från slutet av 1920-talet och framåt. Det är nämligen oklart vad som innerst inne ligger i SD:s kort. Till det yttre är partiet idag tämligen salongsfähigt. Men illavarslande är Jimmy Åkessons vägran att före krigets utbrott i Ukraina (som delvis redan var ockuperat av Ryssland) besvara frågan från en journalist om Åkessons val mellan Putin och Macron. Åkesson jämställer på så vis den vacklande liberalen Macron med den extrema högernationalistiska diktatorn Putin. Det är allvarligt och kan inte bara tillskrivas slumpen.
Torsten Sandström
