Läsaren vet nog att jag brukar kalla Miljöpartiets, Mp:s, medlemmar för talibaner. Det är en noga genomtänkt liknelse. Partiet driver nämligen en enda fråga: miljö eller klimat. Politiken är starkt dogmatisk, den vilar på tanken om att mänskligheten håller på att gå under genom att stater, företag och privatpersoner agerar så att planeten och kringliggande atmosfär förstörs. Därför måste all politik inriktas på att eliminera de källor som i partiets egen bibel pekas ut som farliga. Innebörden är omvälvande – ja, revolutionerande i ordets negativa mening.
Det fria näringslivet måste därför underkastas offentlig styrning. Fria beslut och konkurrens ska ovillkorligen tyglas. Och hela samhällslivet kommer på så vis att underkastas politisk kontroll. Detta på grund av Mp:s benhårda tro på att partiet har rätt i sin analys om att mänskligheten annars går under. På ett närmast identiskt vis vill talibanerna i Afghanistan styra ”sitt” land. Nu är det koranen som anger färdriktningen. Och eländet som uppstår bekräftar faran med enögd politisk dogmatik av Mp:s typ.
Mp:s linje är alltså i praktiken att förändra svenskt näringsliv till en hushållning av 1800-talets typ. Därför har partiet redan förmått den tidigare S-regeringen att lägga ned ett antal kärnkraftverk och höjt beskattningen på alla former av energi. Mp:s strävar nämligen efter att skapa ett svenskt Sörgården, där handens arbete ersätter industriell tillverkning (som förutsätter energi). Sol, vind och vatten är de enda tillåtna källorna för energi (enligt Mp) och de räcker som bekant inte för att hålla vår nuvarande typ av industrisamhälle igång. Förr skojade man om att Mp:s ideal var ett samhälle där sysselsättningen gick ut på att alla tvättade kläder åt varandra för skapa en svensk ekonomi. Varianten idag är att el skall produceras genom att bakelitstavar av människor gnids mot kattskinn – förlåt fårull.
Det främsta problemet är att Mp inte klargör för befolkningen vad man ytterst vill. Antagligen vet man inte målet för färden, men riktningen är förstås bakåt i tiden. Minst ett par hundra i historien.
Jag skriver detta då jag satt kaffet i halsen efter att – under senaste partistämma – ha läst följande rubrik i flera tidningar:
Amanda Lind:
Utred om det finns fler urfolk
Nu blir bilden av Mp:s tillbakablick mycket tydligare. Det är inte dagens samhällsproblem som står i fokus, frånsett förstås kravet att i grunden förändra produktion och liv för folket. Nu gäller det att leta efter de urfolk som glömts bort under årtusenden, men måste återupprättas med särskilda krav på möjligheter att verka i nationens perifera utmarker.
Sveriges främsta problem rör idag följdverkningarna av en storskalig invandring under c:a tjugo års tid. Här Mp haft ett viktigt finger med i spelet för öppna gränser och regn av bidrag (utan integration). I detta läge vill alltså Mp uppgradera individer, som kanske inte ens vet om att de är ättlingar till urfolk!
Så tänker bara människor som påminner om talibaner. Så tänker bara en psykolog av Amanda Linds snitt. Så tänker Mp.
Torsten Sandström
