Stor konst är något mäktigt. Motsatsen är intet. Nära det senare ligger mycket av dagen bildkonst, Inte allt lyckligtvis . Det finns fortfarande personer som är skickliga med öga och hand. Åtskilliga som tränat länge för att utveckla en hög kompetens.
Men tyvärr är det inte de senare som hörs mest. Nu tänker jag på Sadaf Ahmadi i Borås. Hon har serietillverkat hängande tygstycken och smetat in dem i flytande murbruk. Högst upp syns vaga ansikten. Symboliken är så enkel. Skaparen talar om slöjornas betongförtryck i Iran. Det hade varit mer intressant om hon snackat om slöjornas kvinnoföraktande roll i vårt land. Men huvudfåran i svenskt konstliv är PK. Vänstern har tolkningsföreträde.
Ahmadis gestaltning är inget märkvärdigt att tala om. Men hennes hårda krav – och tal om att censureras i Borås – är inte klokt. Hon borde vara glad över att få visa upp just nästan inget i Borås. Det är hennes krav på att bestämma som är anledningen till denna kort blogg. Jag förstår om stora mästare är krävande. Men de som just bara gör inget har jag svårt för.
Torsten Sandström
