Utbildningen av jurister är speciell. Den är dogmatisk, på så vis att studenten måste lära sig ett visst rättsystem och inse att han eller hon som domare i yrkeslivet måste tillämpa reglerna som finns där på avsett vis. Juristen behöver alls inte tycka om en norm. Men det gäller som statsanställd domare – och åklagare – att skilja mellan sin personliga åsikt om bestämmelsen och den som lagregeln vilar på. Konstigt vore det för övrigt annars. Om domaren dömer efter eget huvud förstår alla att utgången blir hursomhelst. Tänk bara på en fotbollsdomare! Rule of law vilar alltså på en respekt för rättsordnings som den slagits fast i parlamentet och av nationens högsta domstol.

Distinktionen mellan egen åsikt (värdering) och ett visst på förhand bestämt innehåll är alltså central. För alla människor är det en nyttig träning att försöka hålla de två fenomen isär. Det är inte så enkelt alltid. Men en god jurist är den som lyckas med det.

Jag skriver detta framför allt med tanke på dagens journalister och den utbildning de underkastas på väg till sitt arbete inom medierna. Enligt min och andras åsikt lyckas nutidens journalister allt mindre skilja mellan verkligheten (eller fakta ) å ena sidan och de egna åsikter om skeendet ifråga å den andra. Reportagen blir därför alltmer subjektiva. Rena känsloyttringar i värsta fall.

Jag tror inte den enskilde rapportören i allmänhet med diabolisk min lägger fakta till rätta så att den egna åsikten kommer fram. Nej, det rör sig om brist på skolning av det slag jag nyss pekat på och en kompetens som är tämligen självklar för en utbildad jurist. Men många journalister är alltför övertygade om att den personliga tolkningen av ett skeende måste vara den rätta. Och så rapporteras det därefter.

Givetvis har journalisten en friare ställning än exv en domare eller åklagare. Det har för övrigt också försvarsadvokaten som ska plädera för sin klients bästa och då måste kunna ta sig frihet att vrida lagen. Men just det faktum att en journalist tycker till måste tydliggöras för publiken, så att en läsare/lyssnare förstår om det som presenteras är fakta eller journalistens personliga åsikt. För mediernas trovärdighet är detta A och O. Detta görs numera allt mer sällan tydligt. Visst kan en markering som ”ledare” eller ”krönika” visa att ett reportage är fullt av personliga värderingar. Men dagens problem är att medierna i de flesta sammanhang är proppfulla med journalisternas egna värderingar utan att det anges att innehållet är som en dikt. Det som presenteras framstår som Kyrkans tidning. Alltså en lång rad av personliga bekännelser.

I grunden är det fråga om bristande skolning i vetenskapsteori. Dvs en avsaknad av kunskap om skillnaden mellan å ena sidan fakta/beslut och å den andra personlig tolkning av det som hänt eller beslutets innehåll. Skolningen rörande detta brister inom flera discipliner vid landets universitet och högskolor. Mest tydligt är det inom ämnet psykologi. Tolkningen av skeenden i en persons hjärna är självfallet svår och ofta omöjlig. Men många av de psykologer vi möter i landets medier bara tycker på med lös anknytning till luftiga teorier de lärt sig. De är alltså lika subjektiva som majoriteten av landets journalister.

Torsten Sandström

2019-10-17

Please follow and like us: