Nu ser vi ännu en dödsryckning från en tynande vänster i Sverige. Förutom en handfull politiska partier återskapar medierna just nu en våg av feminism. Vågen formas av mediernas journalister och ännu en minoritet inom universitets- och kulturliv. Megafonerna är alltså ett fåtal kvinnor. Ledarna för de politiska partier som inte direkt verkar för feminism vrider sig som maskar. Mediernas makt är som bekant stor och används ofta på ett infamt och svårbemött vis.
Majoriteten svenskar är dock inte feminister i den ideologiska mening som språkrören driver. Svensken i gemen är sannolikt för jämlikhet mellan män och kvinnor. Det vill säga vill man att uppenbara orättvisor måste angripas för att komma närmare ett diffust mål om jämlikhet. Däremot är många svenskar mot kvotering och även mot idén om en sammansvärjning mot kvinnor genom onda patriarker. Jag är övertygad om att många – liksom jag – anser att det faktiskt existerar könsroller på en outtalad biologisk nivå. Om dessa roller öht kan krossas är högst tveksamt. I vart fall är det enligt min mening farligt att via feministiska slagord försöka tvinga föräldrar att uppfostra sina barn som om kön saknas. Själva det svenska samhället präglas nämligen i grunden av skillnaden mellan man och kvinna – en biologisk klyfta som har moderskapet som centrum. För feminister framstår mina ord som rena svordomen i kyrkan!
I nutid försöker alltså vänstern än en gång att på många vis återställa sitt vacklande tolkningsföreträde över svensk samhällsdebatt. Genom den aktuella debatten om att barn är hungriga vill man således driva sin politiska agenda om ökade bidrag och mer byråkratisk styrning av samhälle och skola. Genom att snacka om transfrågor drivs vänsterns identitetsfrågor in absurdum – i nutid genom fokus på utspökade och vulgära kvinnospöken (det gäller alltså inte vardagens svårigheter för transvestiter). Feminismen är som sagt ännu ett slitet verktyg. I det svenska mediasamhället råder däremot närmast tystnad om rader av allvarliga strukturproblem, rörande bostäder, arbetslöshet trots lediga jobb, köer inom vård, en skola utan kunskaper, ett vanskapt skattesystem, enögd klimatskräck osv. I stället för attackera de verkliga problemen strider således nationens journalister – liksom Don Quijote – mot imaginär ondska i syfte att visa sin ideologiska övertygelse.
Torsten Sandström
