Just nu drar det ihop sig till något av ett kulturkrig, dvs en diskussion med övertoner om kulturarbetares frihet att bestämma vad som ska visas på samhällets offentligt finansierade muséer, konsthallar, bibliotek, teatrar od. Den ena sidan i bataljen, den politiskt korrekta, menar något förenklat att politikerna ska fatta beslut om finansieringen, men sedan lämna innehållet till kulturarbetarna. Motsidan anser att politikerna visst ska tillåtas sätta ramar – i forma av allmänna principer – för innehållet, utan att för den skull diktera detaljerna. Alla inser att gränslandet mellan de två programförklaringarna blir oklart.
För min personliga del väljer jag tydligt den senare lösningen. För privata kulturinstitutioner gäller förstås full frihet. Men hanteringen av allmänna medel – dvs skattebetalarnas pengar – måste ske med en övergripande ambition att de folkvalda ska ha ett visst grepp över innehållet. Alltså ingen detaljstyrning , men däremot inte fritt fram för den vänsterinriktade värdenihilism som idag härskar inom den offentligt finansierade kulturen. Frågan är närmast hur pass detaljerad den politiska styrningen ska tillåtas vara.
Jag menar att problemlösningen egentligen inte borde vara så kontroversiell. Att kulturarbetarna helt skulle ha makten över innehållet tror jag få hävdar, frånsett en liten men högröstad minoritet som med glädje hälsar en möjlighet att driva personlig åsiktspolitik – normalt åt vänster – på samhällets bekostnad. Det är denna ambition som i särskilda fall, enligt min åsikt, bör kunna stoppas av politiker inom stat och kommun. Det är ju dessa som ytterst ansvarar för kulturpolitiken, dvs användningen av folkets pengar. Min och andras irritation över den flummiga principen ”om armlängds avstånd” syftar till att ge politikerna en rätt att hindra tydliga övertramp från den offentliga kulturens aktörer. Det vill säga en rättighet som de, lustigt nog, i själva verket redan har enligt svensk lagstiftning.
För att klargöra detta bör svenska kulturpolitiker sätta ned foten och försöka reglera gränslandet mellan fundamentalisterna – som förespråkar full frihet – och motsidans linje om att viss styrning av innehållet måste kunna ske genom de folkvalda. I grunden måste därför flummet om armlängds avstånd utmönstras från svensk debatt.
Landets politiska makthavare bör därför sätta ett balanserande regelsystem på plats. I form av en kort generell reglering ska landets kulturarbetare tvingas anpassa sig (oh, detta förhatliga ord) till nya spelregler. De har givetvis möjlighet att vägra. Märk väl att dessa personer – i en egen eller annans privat finansierade regi – givetvis har rätt att driva vilken kulturpolitik som helst.
Jag är medveten om att en önskad reglering kan vara svår att åstadkomma. Viktigast är kanske att båda sidors positioner slås fast, dvs att varken fundamentalism och tolkningsföreträde för kulturarbetarna ska gälla eller att en oinskränkt styrning från politikens sida avses. Hur denna avvägning närmare ska genomföras är en komplex fråga. I kulturens värld rör det sig ju normalt om smakfrågor. Det är klart att kulturprogram över tiden måste ha ett varierat innehåll – emellanåt med provokativa inslag. Däremot bör ensidiga idéinslag och återkommande politiska ställningstaganden inom kulturen vara ett område där politiker bör kunna hindra kulturarbetare från att agera på offentligt finansierade arenor.
I debatten har som bekant ”bystiga vinhorors” sagoberättande på kommunala bibliotek väckt uppmärksamhet. Jag tror ingen reagerat om transsexuella med vardaglig klädsel och framtoning getts uppdrag att läsa sagor. Men de fall som högerpolitiker reagerat över tar sikte på politiska manifestationer av en tydligt vulgär och påträngande karaktär. Detta sexuella projekt avser tydligt att riva gränser kring smaken rörande sagostunder på kommunala bibliotek, dvs en form av politisk propaganda som förvisso inte följer partipolitiska gränser. Jag kan inte se att det är fel av politiker att reagera mot att barn i ett offentligt sammanhang utsätts för vulgära former av samhällspolitisk styrning. Men gränsen kring tillåten och förbjuden politisering är som alla inser svår att dra.
Med regleringen av det gränsland jag nyss har talat om följer ett behov att i samhällets regi pröva om offentliga kulturarbetare genom sina beslut agerat inom lagens gränser (oh, detta fula ord ). Det rör sig som sagt om hur allmänna medel ska användas. Jag menar därför att en granskning bör kunna ske i en offentlig nämnd. Detta sker som bekant redan avseende frågan om hur journalister från SR/SVT ska förhålla sig till kravet på oberoende och saklig rapportering. Avseende kultur är frågan förstås knepigare. Det rör sig som sagt om smakbedömning. Men även här bör ensidighet, tydlig politisering och vulgarisering kunna prövas och i uppenbara fall genom en anmälan kunna medföra kritik av en nämnd.
Det är enligt min mening nämligen bra om moralpolitiska motsättningar lyfts fram och dryftas i offentlighetens ljus. Alternativet är annars att offentliga kulturarbetare ges ett oinskränkt tolkningsföreträde, något som tydligt syns i nuvarande kravlösa kultursyn. Att denna öppnar för vänsterpolitik inom kulturen är det problem vi ser i dagens Sverige. Vi möts ömsom av politik och ömsom av tomhet eller värdenihilism – blandat med mer sällsynta krävande och njutbara kulturinsatser. Ett än värre mönster har historien visat i Sovjetunionen och Hitlers Tyskland, men då med ett oinskränkt politiskt tolkningsföreträde. Att sopa samhällskulturen under mattan med hänvisning till en floskel om ”armlängds avstånd” är därför en mycket dålig idé. Alltså måste talet om armlängds avstånd skrotas. Det är såväl flummigt som vilseledande. Det avser nämligen i praktiken att dölja vänsterns grepp om den svenska kulturen.
Tyvärr har högerns krafter i landet ofta valt att syssla med annan verksamhet än kultur. Valet medför dock ökade arbetsinsatser och skatteintäkter för nationen. Men rollfördelningen är ännu ett skäl för att en översiktlig kontroll av den offentliga kulturens aktörer bör införas.
Torsten Sandström
PS! En intressant reaktion på min text från en läsare av Bulletin är att göra begreppet ”armlängds avstånd” ömsesidigt. Dvs kulturarbetare ska också följa denna princip och inte politisera. Men ändå menar jag att själva begreppet är flummigt. Klartext är bättre.
