SvD har i dagarna en artikelserie om det politiska samtalet i Sverige. Det kan låta lovande – om öppenhet varit målet. Men så är det inte. I stället tar journalister och intervjuade ställning för den politiska elitens rop på att slippa höra grov kritik från motståndare på alternativa medier, exv twitter och bloggar. Jag försvarar självfallet inte sådana kräkningar. Dock sker SvD:s rapportering genom att perspektivet snävas åt så att enbart makthavarnas rop på skydd beaktas med hänvisning till demokratins behov.
I centrum för artikelserien står begreppet affektiv polarisering. Låt mig citera:
Affektiv polarisering gör att parterna inte är mottagliga för motståndarsidans argument och anses därför vara ett hot mot demokratin. Det demokratiska systemet bygger på att grupper med olika åsikter kan samarbeta. Affektiv polarisering är också ett växande forskningsfält.
Även om begreppet, som det nu beskrivits, framstår som neutralt är framställningen vinklad mot sociala medier där demokratins busar påstås finnas. Syftet blir alltså att frammana lågaffektiva beteende från busarnas sida så att ett demokratiskt samtal ska uppnås.
Det faller däremot inte SvD:s journalister in att fråga varför en polarisering sker i Sverige. Enligt min mening bär eliten ett tungt ansvar för splittringen. I flera bloggar har jag pekat på hur socialdemokratin under ett par decennier jagat SD med direkt skymfande tillmälen. Detta i syfte att hindra SD:s stegvist ökade inflytande över svensk politik och – väl att märka – sossarnas väg mot en ökenvandring i svensk politik. Såväl The Economist har pekat på denna antidemokratiska strategi som jag alltså själv i många bloggar pekat på. Splittringsmetoden är ett allvarligt angrepp på det öppna samtalet (en frihet som jag utan att vara SD-anhängare pläderar för).
Den metod som sossarna använt kan också betecknas som affektiv polarisering, även om den kanske inte används med särskilt hög röst. Många som sympatiserar med SD uppfattar sossarnas metod som orättvis och gravt taktisk: partiet vill skapa splittring för att själv vinna röster. Det är inte att undra på om denna besvikelse inom SD-leden mot vänstereliten avspeglas på sociala medier och att därför röstläget av naturliga skäl skruvas upp. Men att fåtal går till skamliga övergrepp är bara att beklaga.
Liksom i sandlådan gäller det enligt min mening även inom politiken att försöka utreda vem som bär skulden för ett politiskt bråk samt vem ”som börjat” som det heter när barn träter. I min värld – jag noterar ett uppskruvat tonläget på ömse sidor – är det ingen tvekan om att det är sossarnas splittringsstrategi som är grundorsaken. Deras grova tal om nazism och rasism är skulden till polariseringen och utlåningen av SD som parias.
Man väntar sig knappast att SvD ska vara fanbärare för eliten, eller nu den politiska klassens behov av skydd mot uppstickarrörelser i stil med SD. Men faktum är att rader av svenska journalister med vänsteråsikter driver politik för grön socialism. På landets universitet och högskolor finns det även åtskilliga forskare som i samma anda bedriver forskning. Inte undra på att resultatet blir artiklar i SvD att det slag jag nu kritiserar.
Vad gäller SvD är problemet ytterst att ägarföretaget Schibstedt struntar i politikens sakliga innehåll. Man önskar endast åsikter som kan sälja annonser och andra mediala produkter. Då passar tydligen slagord från vänstern in – i kombination med en billig men underhållande åsiktsförmedling.
SD:s valframgångar pekar på att sossarnas strategiska polariseringspolitik inte fungerar. På sikt kommer den förmodligen att bidra till att sossarna måste välja en ny väg. Jag tror man tvingas välja mellan en påtagligt mer vänsterliberal politik än idag eller att försöka nå någon form av allians med SD. Redan idag röstar omkr 28 % av LO:s medlemmar på SD. Den senare vägen kan idag tyckas stängd. Men då S-partiet är ett utpräglat maktparti kan den ändå vara lockande. Partiet säljer gärna ut sin gamla ideologi för att nå Rosenbad. Hursomhelst står sossarna inför en dyster framtid. Det har man sannerligen förtjänat genom att under de senaste åtta åren valt maktens väg och skapat rader av politiska surdegar genom samarbete med framför allt Mp och V.
Torsten Sandström
