I förra veckans DN skrev den olycksaliga propagandisten Peter Alestig en artikel som ger näring åt ett stort svenskt problem. Han hyllar nämligen forskare och högskolor som främjar aktivism i klimatrågan.
Den högre utbildningens frihet är viktig. Varje forskare ska ha rätt att välja ämne och perspektiv – låt vara att den vetenskapliga metoden utesluter rent politiskt tyckande. Däremot måste ledningarna för universitet och högskolor ovillkorligen hålla sig till det som är vetenskapligt bevisat som sant. FN:s politiserande i klimatskräckens tecken är självfallet inte att se som sanningar. Däremot innehåller IPCC:s studier block av vetenskap, exv rörande uppvärmningen som ett faktum och att CO2-utsläpp är en trolig delorsak. Men stora delar av IPPC:s påståenden om CO2-utsläppens omfattning och verkan i tiden är däremot vetenskapligt osäkra och bygger på modeller som är omdiskuterade. Alltså bör svenska forskningsinstitutioner varken främja FN:s eller IPCC:s slutsatser. De är inte ren vetenskap, utan en mix av tro och vetande. Däremot bör oberoende forskare uppmuntras till egna studier.
Alestigs propagerande i DN för att svenska forskningsinstitutioner ska visa aktivism för FN och IPCC är därför en väg mot en forskning som baseras på politik och tro. I slutet av 1800-talet hade biskopar och teologer den högsta makten över svenska universitet, dvs de två enda dåtida i Uppsala och Lund. Detta kritiserades med stor kraft av radikala vetenskapare i stil med socialdemokraten Bengt Lidforss. Hans kritik bidrog till att biskopsväldet slopades.
Nu pläderar Alestig för en utveckling med liknande konsekvenser. Universitet och högskolor ska bli säten för klimatskräckens spridande, en tendens vi tyvärr redan tydligt ser. Risken är stor att FN:s politiserande kommer att få makt över universiteten och deras forskare. Även om IPCC har funnit goda vetenskapliga korn är organisationen befläckad av samma aktivism som prästerna förr drev.
Läsaren av mina bloggar har sett att jag använder hatordet ”talibaner” om dem som driver trosviss politik. Alltså dömer jag ut aktivister som anser att ändamålet främjar medlen, dvs att FN-propaganda är ett godtagbart verktyg för framtiden. Alestig är så fångad av sin tro på FN:s och IPCC:s ord att han till varje pris vill föra ut sitt budskap. Så gör en taliban. Men inte person som vill kalla sig vetenskapsjournalist. Så agerar en ”alestigare”. Och tyvärr även ledningarna för flera universitet, exv det i Lund och Växjö genom sina vicerektorer. Öppenhet – inte enögdhet – är vetenskapens signum.
Slutligen måste tyvärr regeringens minister för högre utbildning, L-partisten Mats Persson, kritiseras. I vanlig vänsterliberal ordning flummar denne doktor i ekonomisk historia omkring. Med ena handen pekar han på behov av öppenhet vid svenska lärosäten och kritiserar PK-kulturens utestängning av oliktänkande. Det är bra. Men med den andra handen jagar han klimatrealister som – i likhet med Elsa Widding – vill främja en öppen debatt och klimatskräckens darriga grunder. En enögd minister är en stor samhällsfara.
Torsten Sandström
