Jag använder mycken tid till att följa nationens större mediehus, frånsett kvällstidningar och vulgo-TV (framför allt läskiga nöjesinslag i SVT och TV4). Som gammal frankofil ökas samtidigt mitt intresse då det rapporteras från Frankrike. Bilden därifrån är i dessa tider tämligen entydig och – för mina känsliga tankespröt – vinklad.
Till Paris skickas nämligen journalister som vet hur den franska revolutionens anda ska hållas igång. Den gamla regimen ska störtas. Detta gäller även numera, trots att den vill genomföra pensionsreformer som är ekonomiskt nödvändiga för ett folk som lönearbetar kortare livstid än många andra folk. Därför har nationen självfallet en jättetung skuldbörda – budgetunderskotten ligger – tillsammans med flera andra medelhavsländer – i topp. Franska folket vill inte jobba, men ändå få längre tid men pension än i andra (och klokare) nationer.
Om jag lyssnar till rapporteringen från Paris av SR, SVT och DN så blir det tydligt att journalisterna – som man säger mellan raderna – sympatiserar med den populistiska opinion av kommunister och Le Pen som manar på för att störta Macron (som nyligen valts till president med pensionsfrågan på sitt program).
Detta är helt i stil med den svenska journalistkårens tydliga – och i vetenskapliga undersökningar klart belagda – skäll på statlig högerkontroll av medier i Polen och Ungern. Kritiken är klart berättigad. Men i Sverige behövs inga statliga fingrar i den mediala syltburken. Trots att vi har flera journalistiska regler av olika slag om saklig och oberoende rapportering gör journalisterna ändå som de vill: 70% röstar och agerar åt vänsterhållet. Här hotas inte medierna av staten utan av vänsterns journalister! Därför har vi alltför länge haft sossestyre i Sverige.
Det är därför jag i min bloggar menar att SR och SVT är ett av nationens största dilemman i nutid. Även andra medier är problematiska , men där måste ju ägarna få bestämma och tillåtas vara passiva mot vänsterdominansen.
Torsten Sandström
