Häromdagen dömde Stockholms tingsrätt svenska staten skyldig att betala 100.000 kronor i skadestånd till en kvinna, Linda Karlström. Det intressanta med domen är att allvarlig kritik riktas mot Sverige – dvs svenska staten – för brister i vårt rättssystem. Ännu mer märkligt är att bristerna tar sikte på reglerna för Granskningsnämnden kontroll av SVT. Alltså just en fråga som faller under direktiven till den utredning som den nya regeringen just tillsatt.
Bakgrunden är SVT-journalisternas användning av en dold kamera i ”Dokument inifrån: Vaccinkrigarna”. Karlström kände alltså inte till att hon emellanåt filmades i smyg. Inte heller att intervjuarna – dvs SVT:s journalister – dolt sina identiteter vid samtal med henne som spelats in och använts programinslaget, som dessutom lagts ut på SVT Play. Hon trodde att hon snackade med åsiktsvänner. Därför menade hon att staten kränkt hennes privatliv. Som skäl angav hon Europadomstolens praxis vid tillämpning av Europakonventionen om mänskliga rättigheter, EKMR. Hon pekar på att hon vägrats skydd av såväl Granskningsnämnden som Justitiekanslern, JK, trots begäran därom.
Låt mig bara saxa och citera en liten bit av de långa och mycket intressanta domskälen:
Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det i Sverige saknas ett tillräckligt adekvat och effektivt skydd för Linda Karlströms privatliv såvitt avser vissa av de ingrepp som Linda Karlström utsatts för, nämligen publiceringen av material från inspelningar med hjälp av en dold kamera samt genom användandet av falska identiteter och vilseledande i det journalistiska arbetet.
Såsom tingsrätten har uppfattat statens talan har staten gjort gällande att staten ändå inte har kränkt Linda Karlströms rätt till privatliv enligt artikel 8 EKMR om journalisternas rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 EKMR i detta fall väger tyngre. —
Tingsrätten delar inte denna uppfattning.—
Domen blir på så vis en käftsmäll mot det svenska systemet för Public service. Därför måste den tillsatta utredningen se till att SVT utsätts för en rejäl granskning till skydd för medborgarna och deras mänskliga rättigheter. Statens undanflykter är uppseendeväckande: för journalister som wallraffar gäller en egen oskriven rätt.
Jag har – med många covidsprutor i kroppen – ingen särskild sympati för sk antivaxxares argument. Men deras juridiska rättigheter måste ovillkorligen skyddas. Smygfilmning för SVT:s räkning är en kränkning av privatlivet. Men det skyddet förvägrades således Karlström av politiskt korrekta SVT-journalister. Indirekt även av den svenska staten som lanserat ett otillräckligt rättsystem för granskning. Detta trots att kritik länge riktats mot Granskningsnämndens anmärkningsvärda passivitet i rader av ärenden.
När det passar journalistkåren gråts det krokodiltårar över deras uppgift som tredje statsmakt. Men bara då de finner det lämpligt avseende yrkets politiska ambitioner. I övrigt struntar svenska journalister ofta i att kritisera den offentliga makten och sin egen mediala apparat. Färdriktningen bedöms på politiska grunder.
Det är därför jag gläder mig åt tingsrättens dom. Bakom kränkningen av Karström syns en politiserande aktivism inom journalisternas skrå: att ta sprutor anses korrekt, ovilja till vaccinering måste stigmatiseras. Journalisterna rapporterar alltså inte enbart fakta, utan vägrar att visa respekt för den enskildes åsikter och privatliv. Utvecklingen sammanfaller med svenska mediers färd från fakta- till åsiktsjournalistik. Att public serviceföretagen SVT och SR verkar i denna riktning är allvarligt.
I sammanhanget bekymrar mig dessutom ännu en sak. Som framgått krävs det att staten bevisligen överträtt en rättighet som är reglerad i EKMR för att krav om skadestånd ska kunna riktas mot det offentliga. Jag skriver detta i perspektivet av att statsmakten i nutid driver en historiskt omfattande och enastående politisk kampanj med grunden i den bara delvis styrkta vetenskapliga tesen om att utsläpp av växthusgaser förstör vår värld. Bevisen är oklara, men radas likväl upp av FN och dess klimatpanel IPCC såsom fastställda vetenskapliga sanningar. Därefter basuneras FN:s ord ut av nationens medier och statens klimatpolitiska tråd. Motsidans argument ges inte minsta plats i offentligheten. Kritikerna smutskastas och kallas ”klimatförnekare”.
Ett så storskaligt och kostnadskrävande propagandaprojekt i statens händer tycks inte kunna stoppas genom en domstolstalan i stil med Karlströms process vid Stockholms tingsrätt. Det är allvarligt att bristen på ett medialt öppet samtal inte sanktioneras i svensk rätt, i situationer då statens resurser brukas för propaganda.
Torsten Sandström