Jag vill än en gång peka på Sveriges största samhällsproblem: partiska journalister. I dagarna ser vi tydliga prov på detta varje timme vid rapporteringen om Turkiets utmanande fördröjning av vårt lands inträde i NATO. Att Finland tycks få företräde från turkarnas sida rapporteras igår kväll av SVT Rapport som ”en förlust för regeringen”. I samma anda tillåts Magdalena Andersson kritisera regeringen för senfärdighet och SD-strul som orsaker till att Sveriges ansökan ännu inte gått i mål.
Inga frågor ställs till Andersson för att utröna sanningen. Journalisterna låter henne bara hållas. Men sanningen är ju att sossarna i regeringsställning haft flera år på sig sedan kriget i Ukraina inleddes 2014 för att begära inträde i NATO. Men det ville man inte. Försvarsministern i Löfvens regering sade att han skulle lämna regeringen i så fall. Först 2022, fem i tolv, bestämde sig Anderssson för att helt byta fot och begära inträde. Detta hade M-partiet i flera år redan krävt!
Ingen journalist frågar Andersson om detta idag! I stället angrips M-regeringen. Ingen journalist frågar henne heller om varför S-partiet i åratal haft den svenska dörren öppen för revolutionära kurder, som ju är Erdogans främsta skäl till att förhala Sveriges inträde i NATO. Till saken hör att Andersson själv blev statsminister på grund av kurden Kakabavehs utslagsröst via ett röstavtal i riskdagen mellan henne och S-partiet. Inte undra på att turkarna går i taket!
Men om detta ställs inga frågor idag. I stället samlas vänsterns journalister för att smutskasta den nya regeringen på alla plan. Jag medger att regeringen visat saktfärdighet och framför allt bristande politisk karisma eller smidighet. Men regeringen har en gigantisk motståndare mätt i tillgången av medieutrymme. Kåren av svenska vänsterjournalister kan nämligen mala ned vilken regering som helst. Bara genom attt låta bli att ställa rimliga och kritiska frågor till sossarnas ledare.
Det är ynkligt och eländigt.
Torsten Sandström
