Som bekant har Centern fått en ny partiledare. Hon heter Anna-Karin Hatt och hennes CV lyder i sammandrag: född på bondgård, centerungdom, fil kand, ministerpost rörande IT och så anställning hos halvoffentliga organisationer som agerar nära svensk politik. Nu är hon alltså åter i den högsta politiken.
Den politiska klassen håller samman är min kommentar till hennes CV. Det är ett tusenårigt svenskt fenomen. Hatts återvändande är alltså logiskt. Men det intressanta är att det skuggas av att det visar sig att Hatt som styrelseledamot deltagit i svindlande affärer inom bostadssektorn, som drabbat svenska arbetstagares pensionspengar med miljardförluster.
Hatt har nämligen suttit i tjänstepensionsbolaget Alectas styrelse och finansutskott under åren 2016 till 2019. Saken rör att Alecta totalt investerat 50 miljarder av folkets pensionspengar i bostadsjätten Heimstaden som hamnat i stora finansiella svårigheter. Finansinspektionen utreder fallet.
Hatts karriär visar hur enkelt det är att svinga sig upp i den politiska klassens högsta division. Personer utan egentlig ekonomisk kompetens eller erfarenhet från näringslivet klättrar raskt uppåt, via organisationer som är halvoffentliga och befolkas av medlemmar från den politiska klassen och dess närstående.
Så enkelt var det inte för femtio år sedan. Då var rotationen bland politikerna större samt inte minst kontrollen från en miljonhövdad krets av partimedlemmar. Numera är 80% av medlemmarna puts väck. Pengar flödar i stället genom statsbidrag till partierna. Och den politiska klassen har getts största frihet.
Om detta rapporterar svenska gammelmedier inget. Förklaringen är enkel. De lever i symbios med politikerna. Liksom de svenska politiska partierna tar många medier mot stora statliga bidrag. Om detta går det inte att läsa i den svenska Regeringsformen. Där beskrivs med andra ord inte alls viktiga delar av den faktiska offentliga makten.
Torsten Sandström
