Trots att flertalet filosofer idag är synnerligen skeptiska till Sigmund Freuds skrifter om drömtolkning fortsätter vetenskapliga institutioner inom ämnet psykologi att prestera skrifter samma anda. Okej, att det rör sig om nyfikenhet om ett viktigt mänskligt fenomen. Men aktörerna borde förstå att det knappast går att med vetenskapliga metoder besvara vad som händer i människans hjärna under en dröm. Drömmar påminner närmast om slaggprodukter från den enskildes liv.
Därför är det uppenbart att äldre forskare måste skola sina unga adepter i vetenskapsteori (vetenskapsfilosofi). Men om de äldre är lika drömmande som Freuds adepter blir det förstås svårt att hoppas på bättring.
Även inom den svenska juridiska vetenskapen pågår liknande flumprojekt som drivs av unga doktorander som vill lösa alla världens problem. Juridikens närhet till politiken gör detta särskilt lockande. Unga aktivister tar itu med sina drömmar. Det rättsvetenskapliga ämne som främst ligger i riskzonen är folkrätten. Detta sammanhänger med att folkrättens normer är svepande, såsom en lång och vag önskelista hur världens alla problem ska lösas. Fred ska skapas, krig förbjudas, flyktingar ska ges asyl, miljön ska vara ren och halten C02 i klimatet ska ned på en exakt procentgrad, fängelser ska vara humana, sjukdomar bekämpas osv.
Förr godkändes sällan drömprojekt av liknande slag. Handledare sökte efter pregnans och möjlighet att sakligt överpröva forskningsresultat. Den som exv forskade om asylrätt vred och vände dåförtiden på lagtexter och rättsfall utan att tillkännage sina personliga drömmar om alla flyktingars rätt till medborgarskap. Men idag skriver unga män och kvinnor doktorsavhandlingar där folkrättens gummiartade normer läggs ut liksom prästens tolkning av dagens text från predikstolen. Författaren frigör sig på så vis från strikt källbearbetning och kan hänge sig åt just sina egna drömmar, som kläds i normernas dunkel. Sådan ”forskning” älskas av medierna. Den lutar nämligen åt vänster.
Jag menar att forskarens arbete på så vis avskiljer sig från hårda fakta – rättskällorna – och går över i ett töcken av teckentydning i stil med sibyllans spådomar. Samtidigt blir tyvärr den nationella – svenska – rätten mer ointressant, med dess myller av regler och rättsfall avseende vår vardag. Nej, nu ska de vara internationella normer som de unga ska bolla med! EU-rättens regler passar här som hand i handske. Där är förordningar och direktiv skrivna på ett vis som nog Sigmund Freud skulle uppskatta. Många EU-regler innehåller mer eller mindre grova målformuleringar, som lämpar sig bra för den som vill spela juridiskt dragspel.
Jag undrar därför hur den framtida juristutbildningen ska fungera. Ska det bli djuplodande begrepps- och rättsfalls analyser eller famlande efter egna drömmar inom den internationella rätten? Ska nästa generation lärare syssla med hårda rättsliga detaljfakta eller bolla med politiska visioner. Jag är rädd för att delar av rättsvetenskapen är på väg mot de teologiska fakulteternas drömtydning. Redan idag ser vi jurister som agerar aktivister och fjärmar sig från den skrivna lagen för att uppnå politiska mål. Detta händer tyvärr även emellanåt i Högsta domstolen – dock lyckligtvis sällan.
Mina frågor ovan är centrala, åtminstone för den äldre generationens jurister. Det rör sig nämligen om juridiken ska vara ett dragspel eller om den ska fungera rättssäkert. Ska universitet utbilda unga i drömtydning eller i skicklig tillämpning av exakta rekvisit? Kommer vi att få se nya lärare som agerar liksom de jobbade på prästseminarier?
Jag menar att utvecklingen inom i en grupp av ämnen inom juristutbildning pekar på en betydande risk för att arbete med lagstiftning och i domstolar i framtiden kommer att få grus i maskineriet. Särskilt allvarligt är att dagens politiker – från alla partier – omfamnar den nya drömjuridiken. Konsten att spela dragspel med juridiken är trist nog i tilltagande. Politisk aktivism vänsterut hyllas av medierna.
Torsten Sandström
