Wikimedia.
Som bekant sker stora förändringar inom västvärldens politik. Nya aktörer träder fram med en kraftigt utmanande politik visavi etablissemanget. Trump är bara ett exempel. Även Reform UK, AfD, Nationell samling och Fratelli d´Italia måste nämnas bland de större nya rörelserna. Alltså kårer av politiker som lockar väljarna. Inte sällan unga män och kvinnor som är lika oborstade som de industriarbetare som för omkring hundra år sedan äntrade den politiska scenen. Av eliten möts de med samma förskräckelse som förr. Vad är det som sker och varför?
Från elitens sida är svaret ”högerpopulism”. Alltså det ord som svenska SD mötts av under många år. Aldrig används begreppet ”vänsterpopulism” av de politiker som stämplar uppstickarna som vettvillingar!
En närmare analys visar att en ny tids tänkande har trätt in på scenen. I täten syns karismatiska ledare som fokuserar på frågor som vanligt folk intresserar sig för och förstår. Självfallet är det ofta fråga om slagordspolitik, något som inte heller är främmande för elitens politiker som länge ”köpt” röster genom simpla löften om bidrag och annat.
En förklaring till det som sker är mängden av surdegar som det nuvarande etablissemanget i åratal lovat lösa – rörande exv bostäder, skolan, vårdköer, massinvandring och brottslighet. Dvs problem som i mångt och mycket kvarstår olösta. De nya rörelsernas företrädare gisslar den bestående politiken. Folket ser förstås hur problemen hopar sig. Man röstar med fötterna, som det brukar heta.
I grunden rör kritiken alltså en politisk klass som i decennier härskat i västerlandet. Vänster- och högerliberala krafter har här närmast haft monopol på det politiska samtalet och makten. Deras partier har växlat vid makten i olika konstellationer. Genom regeringar och ämbetsmän (från egna led) kan man säga att ett politiskt frälse utvecklats. Denna kamratskap inom den politiska klassen framstår som ett hinder mot politiska förändringar. Alltså syns ännu ett historiskt strukturskifte inom politiken.
På den svenska estraden har inte Kristerssons regering varit sämst. Ändå blir det för många betraktare tydligt att det inte är någon slump att personer som Anna Batra och Henrik Landerholm har getts viktiga uppdrag som de misslyckats med. Även flera höga generaldirektörer har kritiserats för missförvaltning i miljardklassen.
Jag menar att orsakerna till dessa politiska missar finns i de sega strukturer som med årens gång drabbat de stora partierna. Varken politikerna själva eller deras högsta byråkrater har lyckats tackla dagens centrala politiska frågor. Jag får en tydlig bild av vilsna och trötta makthavare som trampat vatten i decennier. På så sätt blir den politiska eliten ett enkelt byte för kritik från de nya politiska rörelser som vuxit fram.
Utan tvekan har de nya rörelserna demokratiska problem. Framför allt rör det sig om kontakter med auktoritära ledare, särskilt olika kopplingar till diktatorn Putin och en tumultisk Trump. Det är därför inte alls säkert att de nya kommer att handha politiken bättre än den nuvarande eliten. Men för besvikna väljare spelar sådant finlir inte så stor roll. Särskilt inte då förvaltningen av nationen slirar på åtskilliga områden. Många har dessutom svårt att bedöma konsekvenserna av en ny politik och vad eventuella ryska allianser innebär. Häri ligger förstås ett hot. Men detta är inte det centrala. Demokrati handlar om frihet att välja mellan grupper av politiker och idéer. Om de gamla makthavarna inte lyckas är det naturligt att nya måste få prova sina vingar.
Den härskande svenska politiska klassen har i åratal svartmålat SD:s invandrings- och kriminalpolitik. Nu har en liknande politik blivit gällande, med stöd från övriga riksdagspartier! Den politiska klassen har på så vis själv försatt sig i knipa. Och medierna har mörkat vad som skett. Snedtrampen är förstås inte de nya uppstickarna sena att utnyttja.
Jag skriver detta efter Nigel Farage stora valframgång i UK. Han är en ny typ av politiker som påminner om Jimmy Åkesson. Alltså motsatsen till socialdemokratins och moderaternas trötta och byråkratiska klättrare. Dvs gamla testuggare med slitna idéer, fångna i åldriga klichéer och intressebindningar. Där finns roten till de nya rörelsernas framgångar.
Vid samhällsbyggande är förändring det normala – förr liksom idag.
Torsten Sandström
