Häromdagen presenterades ett lagförslag om statsbidrag till invandrare som önskar återvandra till sitt hemland. Tidigare regler ändras till en mer genomarbetad lagstiftning. Behovet av regler förefaller stort, med tanke på att omfattande samhällskostnader kan minskas och sociala problem reduceras för såväl de berörda som det offentliga. Med tanke på bidragens höjd måste lagreformen vila på en kalkyl om att avsevärt större utgifter kan sparas in. I grunden är jag därför positiv till förslaget.
Men påtagliga problem finns. Förslaget omfattar enbart invandrare med uppehållstillstånd av skilda slag. Den stora del av nyanlända som beviljats medborgarskap ställs alltså utanför. Då många personer inom denna krets lever skuggliv på bidrag vore en öppning för bidrag rimlig. Lagens begränsning kan dock hänga samman med en annan surdeg, dvs rättsliga svårigheter att klippa av ett svenskt medborgarskap. Jag åter kommer senare till denna fråga nedan.
Nivån på bidragen kan tyckas hög, det rör sig om 350.000 kronor per enskild vuxen, 25.000 per barn samt ett maxtak på 600.000 kronor. Då utbetalningen ska ske i tre steg – ett före resan (1/5 av beviljat belopp) och resten 2-3 vid hemkomsten i ursprungslandet – anser jag att de föreslagna beloppen är rimliga. Men även rörande den första utbetalningen (inför hemfärden) finns en risk för att lagen kommer att slira. Den som kvitterat ut pengar men ändå stannar kvar blir nämligen återbetalningsskyldig – en statlig fordran som måste ses som högst osäker.
Min huvudinvändning mot förslaget rör just olika varianter av kringgåenden av lagstiftningen. Samhällsdebatten visar nämligen att nyanlända uppfattar det svenska samhället som naivt och som en storslagen generös bankomat. Jag tänker på hur fräcka individer satt missbruk av lagstiftningen om assistansbidrag i system. Det finns nämligen enligt min mening flera möjligheter att trixa med de föreslagna bidrag som betalts ut.
Enligt min åsikt gäller detta främst om bidragsmottagaren återvänder till Sverige. I och med att ett mottagande av bidrag inte klipper av gällande regler om rättigheter enligt utlänningslagen – utan enbart medför en plikt till återbetalning – försvinner en viktig kugge i ett effektivt system med bidrag för återvandring. Häri ligger en uppenbar risk för cirkus om lagförslaget ska sjösättas.
Det vore därför rimligt om lagstiftaren först försöker knäcka frågan om att medborgarskap respektive uppehållstillstånd ska upphöra för den som frivilligt mottagit ett bidrag för återvandring. Ett sådant upphörande bör med andra ord ses som ett ”avtal”. Jag inser att vänsterliberala uttolkare av reglerna om rätt för flyktingar blir upprörda. Godhetens apostlar i vårt land tycks nästan alltid benägna att ge utlänningar en extra chans, kosta vad det vill. Jag inser att ett införande av ett slopande av beviljat medborgarskap kan vara problematiskt rättsligt sett. Men att lagstiftaren inte ens förmår att ”avtalsvägen” (efter frivillig ansökan) klippa av ett uppehållstillstånd är typiskt.
Den vänsterliberala godheten – till och med i ytterlighetsfall – syns också i bestämmelsen om undantag från skyldighet att återbetala. Lagförslaget föreskriver nämligen: ”Om det finns särskilda skäl får Migrationsverket helt eller delvis efterge krav på återbetalning eller ränta… ” Märk att lagförslaget alltså inte ens vågar formulera bestämmelsen med ”synnerliga skäl som grund”! Ordvalet anser jag stötande.
Lagförslaget bjuder uppenbarligen in till ytterligare missbruk. Det bör kunna stävjas. Därför är det hög tid att klippa den extrema godhetens dagissnöre inom politiken: asylrätt för den som beviljats bidrag för återresa!
Torsten Sandström
