Den 2/4 skriver på DN Debatt de tidigare partiledarna för L, Bengt Westerberg och Maria Leissner, att det behövs ett starkt mittenalternativ för att skydda rättsstaten, främja frihandel och stå emot ytterlighetspartiernas inflytande.
Enligt min åsikt framför de två tankar som visar att de är berusade av den vänsterliberala godheten, dvs av att tro man befinner sig i mitten och att den positionen alltid ger rätta svar. Problemet är att L-partiet saknar politik. Man står inte i mitten utan slits av ett ställningskrig mellan två läger av liberaler: ett till vänster och ett till höger. För övrigt står de två före-dettingarna inte alls i mitten, utan på vänsterns planhalva där sossarna härskar. För att driva politik måste man med andra ord kompromissa med S-partiets makthavare. Det kan förvisso i smått ge några öppningar, men aldrig det riktigt goda resultatet. S-betongen tar nämligen normalt hem spelet.
Under åtta år med S-partiet har Liberalerna inte värnat den rättsstat man yrar om. Tvärtom sysslar nuvarande regering med en sanering av en långvarig passivitet, som baserats på att v-liberalerna tror att klanbrottslingarna agerar som de gör av sociala skäl och inte av egen ekonomisk vilja att använda våld. Liberalerna har på så vis dragits med i sossarnas träsk. Detta har skett tillsammans med det kommunistparti som går under beteckningen V. Ifrån sitt grävlingsgryt påstår nu de två avdankade L-bossarna att man ska stå emot ytterlighetspartiet V!
De två är tydliga medlemmar av den politiska klassen. Westerberg har genom år av politik blivit smått förmögen. Hans främsta reform är systemet för assistans till funktionsnedsatta, en lagstiftning som länge befunnit sig i kris, såväl ekonomiskt som kriminellt. Den öppna dörren har varit ett tydligt val av L!
Leissner är nog den svenska politiker som dragit den största vinstlotten i den politiska klassens casino. Efter bara två år spm partiledare – utan framgång – har hon erövra en gyllene livränta för resten av livet. Bara det att hon länge varit ambassadör för Benin – i mörkaste Afrika – med stationering i Stockholm (!) säger vad jag menar. Närmast arbetsfria inkomster (med normal måttstock för vanligt folk)!
Dessa två politiker ger nu råd till L och C att gå samman. Själva idén om en centrumposition är befängd. Den främjar enbart sossarnas maktställning. Och det är denna betongklump som i åratal agerat propp mot behövliga reformer av en supertung stat, med en lika bastant byråkrati. Sverige behöver alltså en ny politik. Sossarna skriar mot konservatism, men är själva de främsta bakåtsträvarna, där talet om en Svensk modell blivit liktydigt med bevarande av den egna maktställningen från första delen av 1900-talet.
Westerberg och Leissner är klasskamrater med S-partiet! Om Sverige ska utvecklas i rätt riktning måste en resultatinriktad marknadspolitik föras. Gamla lagsystem inom bostäder, arbete, skola, vård och försvar måste ersättas med effektivare lösningar, där fria val och avtal är nycklar och en tung byråkrati ett hinder som ska rivas. Offentliga resurser måste omfördelas. Plats ska beredas för lägre skatter, varvid folk själv får ta ett större ansvar för sin egen välfärd. Smarta myndigheter ska skriva tydliga avtal och med hårda nypor kontrollera hur företagen sköter sina uppdrag från det offentliga. Av tjänstemän inom det offentliga ska ansvar kunna utkrävas för vårdslöshet. Den politiska klassens maktbas måste också utsättas för konkurrens och rotation!
Dessa reformer är fjärran från v-liberalismens credo!
Torsten Sandström
