Svensk hälsopolitik är som ett stort casino. Buller och bång, med den enda säkra utgången att de spelande folket är förlorare. Medborgarna lockas in i elände. Medierna ser inte vad som händer, utan sysslar med sidospår.
Jag tänker nu inte främst på att vården bedrivs av 21 regioner under politisk ledning av feta yrkespolitiker, som av naturliga skäl inte förmår genomdriva rationaliseringar och begränsad byråkrati. Nu gäller det politikernas naivitet då det gäller det som kallas ”psykisk ohälsa”. Tämligen vanliga mänskliga egenskaper av olust eller oro – som förr bemöttes med vänliga ord och avvaktande råd – sätter idag igång ett batteri av själsdiagnoser och medicinering med piller.
Unga människor och deras föräldrar tränas i anpassning till casinoverksamheten. Folket har vant sig vid att stat och kommun ska ta ansvaret för vanliga åkommor, som förr läkte ut genom gummor och gubbars kloka råd om ”att ta det lugnt, skärp dig – del kommer att gå över”.
Genom denna typ av självhjälp växte individerna och insåg att man med god vilja kunde besegra svårigheter. Nu gäller alltså motsatsen. Svärmar av psykologer rycker ut och lockar godtrogna till spelborden. En god del av ett svensk folk marscherar på så vis i samma takt mot ett liv i bidragsberoende, sjukpenning, a-kasseersättning, förtidspension och rader av andra offentliga ersättningar. Politiken odlar utanförskap!
Det är till och med så att kungariket Sverige har en helt egen själslig sjukdomsdiagnos som naiva läkare frikostigt delar ut: ”utmattning”. Att erövra denna reträtt från verkligheten har blivit allt vanligare. Den har blivit så frekvens att det nu hävdas att den ska slopas. Medierna ställer som vanligt upp för vänsterliberalt frihetstänk och bekymrar sig över att diagnosen ska utrangeras.
Slopandet har jag inget emot. Men det räcker ju inte. Då det rör sig om ett systemfel kommer alternativa undanflykter från verkligheten att brukas av politiker, läkare och inte minst vilsna människor som vant sig vid att besöka casinot. Det som krävs är ett välfärdssamhälle annan typ. Vi måste få en politik som förstår att kravlöshet inte leder till befrielse, utan till fortsatt passivisering eller utanförskap. Jag vet att åtskilliga läkare sedan länge insett detta.
Men proppen Orvar är politikerna och medierna. Det är dessa människor som driver rouletten. Värst är att de försörjer sig på den. Chansen att casinot ska stängas är således liten. Vänsterliberalismen håller på att förgöra nationen.
Torsten Sandström
