Donald Trump påstår att han är demokrat. Han har i och för sig vunnit sin position i ett demokratiskt val. Men hans uppträdande och instinkter är de motsatta. För honom tycks inga andra normer än hans egna tankar vara centrala och riktiga.
Han är en mobbare. Och sexist. Uppenbarligen också en frekvens lagbrytare. Vidare saknar han respekt för andra – politiker som vanliga människor. Dessutom har Trump inte förmåga att skilja mellan egna åsikter och verkliga fakta, genom att han exv kan påstå att Ukraina inlett kriget mot Ryssland samt via Trumps stolliga metod att beräkna USA:s tullunderskott. Sammantaget framstår han som en stolle, en person som lever upp till tesen om en blind höna som kan finna korn.
Jag har försökt anstränga mig att finna något positivt att skriva om Trump. Det blir faktiskt mycket svårt. Hans kritik av Europas staters mångåriga gratisåkning (närmast) på NATO är dock värd en stor honnör. Men denna kritik har tidigare framförts av andra presidenter, som tyvärr inte önskat sätta hård press på sina bidragstörstande allierade i Europa.
Även Trumps kritik av det vänsterliberala woke-etablisemanget är något bra. Kritiken drabbar också flertalet av Europas stater. Men hans aktioner är som vanligt överdrivna och elakartade, såsom i angreppen mot Harwarduniveritet. Han agerar som en diktator. Jag tror faktiskt att åtskilliga av hans partivänner är oroade över vad som sker. Men de är rädda.
Som bekant vilar den amerikanska konstitutionen på maktdelning mellan olika institutioner. Detta är demokratins kärna! Lösningen vilar på en rädsla för den politiska terror som utvecklades efter den franska revolutionen, särskilt under åren av skräckvälde kring 1793. För Trump tycks maktdelning vara något ovidkommande, närmast något ont. Ty hans egen självsyn är den gode gudens, dvs en man som ensam skänker gåvor till folket. Kongressen, domstolar, statsförvaltningen och Federal Reserve betraktas därför av Trump som elakartade hinder. Häromdagen uttalade följaktligen Trump att hans önskade riksbankschefen Jerome Powells förtida avgång. Trump vill vara ensam herre på täppan. Det syns i hans stormöten med partivänner i bänkade i rad på Vita huset. I stället för att uppträda självständigt ödslar de tid på att agera nickedockor åt presidenten.
Det ska bli intressant att se hur länge en megaloman som Trump blir kvar som president. För den amerikanska eliten är demokrati och rättssamhälle lika heliga – eller ännu viktigare – än religionen. Jag räknar därför med att ytterst starkt motstånd mot Trump tämligen snart kommer att utvecklas. Den konflikt som är under uppsegling tycks bli den värsta i republikens historia. En sällsynt skarp juridisk maktkamp ligger i pipelinen, enligt min bedömning. Trumps raserande av demokratins broar, hans otaliga personkonflikter och notoriskt dåliga omdöme riskerar att bli hans öde. USA-ekonomins sönderfall tenderar därför att bli gnistan till Trumps undergång. Det är i så fall inte första gången som en person med storhetsvansinne förpassas till historiens skräpkammare.
Detta blir sannolik den mest spektakulära hädanfärden. Vi ser redan de första avsnitten på denna såpopera. Den påminner om en fars som slutar med att regissören går under. Tyvärr finns dock risken att även Världen går under.
Torsten Sandström
