Ofta innehåller mina krönikor en svart kritik av den svenska kulturens nutida utveckling. Mediesamhället har förvandlat konsten från en strävan efter kvalitet till nutida jippon och skräp. Bilden ovan är bara ett av tusentals exempel.
Varje dag träder således kulturnissar fram med nya offergåvor, som normalt ska betalas av skattebetalarna. Med största allvar presenteras kostsamma projekt som vid närmare analys närmast måste betraktas som skandaler. Här bara två sentida exempel.
En årlig ritual vid offeraltaret är utdelandet av barnbokspriset till Astrid Lindgrens minne. Det är en ceremoni i skuggornas tecken, skapad av S-partiet för att köpa röster i allmänna val. Att förstöra folkets pengar har blivit en kulturell akt av tomhet. Varje år bränns 5 miljoner kronor av för att visa att sossestaten minsann kan skänka lika mycket av folkets pengar som dynamitkungen Nobel av sina egna. Normalt äras en okänd utländsk författarinna – märk väl att juryns vill visa sin ”stora” kunskap. Den som funderar över hur mycket kulturstöd som kunde ges genom 5 miljoner kronor förstår vad jag menar. 50 svenska kulturarbetare hade kunnat få ett viktigt årligt stöd!
Ett annat spektakel (utbasunerat den 23/4) är regisserat av Nordiska muséet och måste också kosta en rejäl slant. Efter att några tusen dagboksförfattare anmält sig har fem valts ut. De fem ska via dagliga noteringar under 2025 dokumentera den folkliga kulturens innehåll under året ifråga. Förmodligen beskrivs det skriande fåtalets vittnesbörd som ”djupstudier”, närmast med relevans som forskning. Med sedvanligt krystade ord från det offentligt finansierade elfenbenstornet omtalades därför satsningen som en unik svensk kulturhändelse. De fem ska gestalta den folkliga bilden av vad som sker i Sverige under år 2025.
Den som tänker efter vet att gammelmedier -och nya digitala sådana – översvämmas av rapporter om vardagens detaljer i vår nation. Dessa berättelser är ytterst enkla att samla in utan krystade åtbörder vid offeraltaret. Det räcker med att med hjälp av AI skumma dessa tusentals pusselbitar för att få en rimlig bild av detta år sett från olika håll inom folket. Men se det vill inte kulturens charlataner. I stället ska fem utvalda upphöjas till överstepräster invid predikstolen och lanseras som sanningsvittnen. Fem (5!) korade budbärare, som från början i sina intresseanmälningar angett budskapets inriktning! Vem sjutton är intresserad av denna godtyckliga historieskrivning?
Det hela är så stolligt att det borde vara grund för uppsägning från en offentlig tjänst. Att ett sådant projekt öht kan vara godtagbara tjänstesysslor på en myndighet är bara möjligt inom nutidens kultursektor. Den som du och jag tvingas betala.
Att skräp normalt upphöjs till kultur har sin förklaring i politikernas enfald. De snackar om att de måste hålla armlängds avstånd till kulturen. Och vips eldas svenska folkets pengar upp på tomhetens altare. Bredvid står politiker och förklarar att detta måste ses som konst. Ska vi skratta eller gråta? Alla andra – nästan – inser att det väl inte är någon konst…
Det är något sjukt i bananmonarkin Sverige! Eller rättare sagt, mycket är galet. Mediernas sammanväxt med politiken utgör basen för mycket elände. Det kallas för mediesamhället.
Torsten Sandström
