Med intresse har jag sett fyra snitt av den brittiska filmen ”Adolescence” på Netflix. Storartat skådespel och fina kamerabilder är den främsta behållningen.
Men vad handlar egentligen filmen om? Huvudperson är inledningsvis sonen i en medelklassfamilj på fyra i en brittisk villaförort. Filmens titel – Adolescence – pekar ut en ung människa i åren strax efter puberteten. Då sonen blivit mobbad av en kvinnlig kamrat i skolan knivmördar han henne efter ett uppslitande samtal på staden. Så långt är fakta tämligen klara. Även om grabben först i det sista avsnittet förklarat sig skyldig till dådet. Då ändrar han sig alltså, utan en förklaring som blir tydlig för tittaren.
Men varför begick pojken dådet? I det tredje avsnittet från ungdomshäktet ges ingen som helst förklaring. Endast att den unge mannen av naturliga skäl kraftigt brusar upp och utmanar den psykolog som ställer många frågor för att genomföra en utredning. Märk väl att killen är en tonåring som ännu inte vill erkänna ett grovt våldsdåd – alltså enbart en ung grabb som spärrats in (i väntan på rättegång).
I det fjärde och sista avsnittet – 13 månader efter mordet – får fadern sin firmabil sprayad med ordet pedofil (NONCE, brittisk slang) i gula bokstäver. Nu blir plötsligt pappan huvudpersonen. En man vars livslögn plötsligt yppas för tittarna. Vad hustrun och grabbens syster vet framstår som påtagligt dunkelt. Men att den unga killen samma dag per telefon erkänt sitt brott framstår som givet. Han tycks antagligen själv ha varit utsatt för fadern, även om det inte alls är klart. Och man kan gissa att även andra varit det på grund av bokstäverna på firmabilen. Ty kännedom om faderns roll framstår som den rimligaste förklaringen till att den unge mannen mobbats i skolan och i hastigt mod svarat med dödligt våld.
Min tvekan inför filmen rör sensmoralen eller berättelsens idé. Så här uppfattar jag budskapet: ung man som av sin pappa utsatts för pedofili dödar mobbande kvinnlig skolkamrat. Jag påstår inte att storyn saknar relevans. Men hur pass stort är allmänt sett det samhällsproblem som på så vis lyfts fram?
En stor del av filmens tidigare avsnitt tar nämligen fasta på mer storskaligt allvarliga sociala skeenden. Jag tänker på grova ordningsproblem i grabbens skola och lärarnas undfallande attityder. Eller på det närliggande fenomenet om hur unga människor satsar enorm energi och tid på sociala medier.
Pedofili är förstås ett mycket allvarligt fenomen, men något som antagligen inte är i tilltagande och dessutom har en mer privat och därför svårhanterlig karaktär. Det nutida samhällets värdenihilism, dvs kravlöshet vad gäller auktoriteter, mobbing och framväxande digitala medier, måste däremot ses som en synnerligen allvarlig utveckling, som dessutom bör kunna motverkas politiskt. Den ena frågan är således bred och den andra snäv. Man kan tillspetsat säga att ett majoritetsproblem står mot en minoritets svåråtkomliga avvikelser.
Jag förstår givetvis att det övergripande sociala problemet inte utesluter det ”mindre” (pedofili) från samhällsdebattens sfär. Men det scenario som spelas upp i tre långa inledande avsnitt känns närapå som onödiga jämfört med upplösningen i den fjärde delen med faderns kris efter pedofilutpekandet i gul sprayfärg och sonens kryptiska erkännande via mobil. Förpackningen blir för mig därför en aning krystad eller sökt.
Ändå visar mina ord att berättelsen berört mig. Serien är trots mina invändningar sevärd. Frågan är vilka förnuftskrav som kan ställas på filmedierna? Bör samhällsproblem rangordnas?
Torsten Sandström
