Jag har inget mot minnesmärken över historiska händelser, särskilt inte dem där människoliv förspillts. Jag kan förstå att berörda anhöriga gärna placerar ut blommor och ljus. Eller att samhället finansierar minnesplattor.
Den svenska offentligheten vill däremot av politiska skäl gå längre. Rörande dådet på Drottninggatan 2017 har Stockholm politiker nu satsat på det som kallas ett ”konstverk” nära platsen där fem personer förlorade livet. Okej för det. Även om det blivit ett eluppvärmt täcke av bronserad metall som slappt hänger över staketet mot Plattan.
Jag har två kritiska kommentarer. Först valet av utsmyckning. Schabraket har fått namnet ”Fredad plats”, en politisk titel som i sin utslätning kan anpassas till i stort sett alla privata eller offentliga områden. I detta fall på en plats som inte visat sig särskilt fredad. Ett täcke passar således också bra för uteliggare kring Kulturhuset. Men då jag i sängen sveper om mig mitt eget täcke tänker jag knappast på fred, utan om skön sömn i lagom värme.
Bilden vid Sergels torg blir på så vis en erinran om det nya politiska konstidealet. Samla ihop vad som helst. Klistra på ett namn som är PK. Och vips anses konst ha skapats! Orden – dvs politiken – betyder mer än själva kvaliteten i den bild som placeras ut. Egentligen är orden viktigare än själva bilden, något som ställer konsten på huvudet. Men demokratiskt blir det tror man – alla kan skapa sådant om man bara är PK.
Någon kanske invänder att stora konstnärer sedan länge har skapat politiska alster. Men tänk nu efter! Picasso´s Guernica är ett kontraster och form. Likaså Goyas måleriska protester mot Napoleons övergrepp. Inte är det främst politiken som beundras! Det rör bildernas raffinemang samt kopplingen till kvalitativ skönhet och kritik av politik.
Den som för det andra tänker vidare anar kanske djupare skäl. Politikerna vill sannolikt skapa trygghet genom att upprepa mantrat om ”fred”. Förr var det prästernas roll att uttala sådana besvärjelser från predikstolen. Nu låter politikerna sina hantlangare inom kultursektorn ta hand om bönerna. I stället för att träna på att skapa spännande och högkvalitativa skulpturer arvoderas svartrockar inom kultursektorn för att förmå folket att förstå vad som egentligen är konst. Uppgiften blir inte svår. Idag anses nämligen allt konst som kulturnämnden i sin stora vishet och godhet ”förskönar” staden med.
På så vis blir titeln ”Fredad plats” stor komik. En minnestavla i brons hade maximerat uppgiften att komma ihåg illdådet på platsen ifråga (och dessutom till lägre pris för skattebetalarna). Men då hade förstås inte politikerna fullgjort sin självvalda uppgift att sprida politisk ideologi på andras bekostnad.
Annonsen ovan visar att det politiska giftet om jämlik kultur spritt sig till privata konsthandlare.
Torsten Sandström
PS! Hör på SR P1 kl 17.45 idag en diskussion om barns teckningar/målningar är konst, a propå en ny konsthall i Lund. En medverkande säger att allt är konst. En annan – en konstpedagog – säger att det krävs utbildning för att avgöra vad som är konst. Ingen av de två säger att konst kräver genial hantering av bilder i färg och form, dvs att konstbegreppet vilar på en praktisk kvalitetsgrund, som är subjektiv men ändå har en höjd som inte vem som helst kan åstadkomma.
