Häromveckan har syskonen Åsa och Mårten Wikforss, var för sig (25-26/3 ), getts spaltutrymme i DN resp SvD. Texterna innehåller en gemensam tankelinje som är värd att lyfta ännu en gång – även om den knappast är ny: högerpopulismen utgör ett hot mot demokratin som bör bemötas av staten. Åsa Wikforss frågar sig om yttrandefriheten bör begränsas. Mårten Wikforss argumenterar för en brandvägg i stil med den i Tyskland.
På grund av deras gemensamma författarskap – och Åsas ställning som akademiledamot och filosofiprofessor vid Stockholms universitet – kan kanske debattinläggen ses som starten på en samordnad medial rörelse. Läsaren minns ändå att redan under Löfvens tid i regeringen (i minoritet) 2014-22 har statsmakten varit beroende av två välkända överenskommelser vid sidan om den svenska regeringsformen, DÖ och JÖKEN.
Wikforssarnas utgångspunkt är ändå okontroversiell. Europas demokratier darrar på grund av Putins anfallskrig i Ukraina och Trumps teatraliska försök att skapa en världsordning som tar sida med auktoritära krafter. Till problembilden hör också ett antal högerpopulistiska rörelser i Europa , framför allt i Frankrike, Storbrittanien och Ungern. Jag medger att bilden ser dyster ut. Men håller inte med om att demokratin bör offras för att rädda den nuvarande vänsterliberala politiska ordningen. Offret blir alltför omvälvande. Jag kan inte heller låta bli att påminna om vilka extrema tankar som tycks odlas bland Stockholms filosofer. Torbjörn Tännsjö, Åsa Wikforss kollega, har sagt att han vill se en världsregering för att stoppa uppvärmning, krig och annat.
Jag menar däremot att man inte ska slänga ut demokratin med det påstått renande badvattnet. Att svenska filosofer tar sådana ord i munnen som syskonen Wikforss är illavarslande. Det jag saknar och förespråkar är en djupare politisk analys, dels av vad som gått fel, dels och inte minst hur demokratin bör stärkas.
Syskonen Wikforss tycks så starka i tron på vänsterliberalismens välsignelse att man inte ser dessa alternativ. Inom västerlandet har i åratal pågått ett bygge av stater baserade på en tanke om övergripande välfärd för medborgarna. Initialt har planen varit nödvändig och mycket god. En fungerande välfärd kräver att skattepengar destineras till olika slags behov, avseende vård, omsorg, pensioner, miljöskydd osv. Att denna distribution av pengar inom en demokrati kan missbrukas har inte mint Churchill i vår tid noterat. Politikernas lockelse att vinna röster vid allmänna val är nämligen uppenbar att via storslagna och kostsamma lagprojekt förmå välfärdens stat att svälla ut över sina funktionella gränser. Till saken hör att byråkratins expansion dessutom blivit ett återkommande verktyg med liknande skadeverkningar.
Lagregler, offentliga bidrag (som kan missbrukas och skapa inlåsningar) samt byråkrati har på så vis blivit välfärdens Proppen Orvar i svenska och europeiska politikers händer. Till detta kommer breda satsningar på asylrätt samt en mångfald kulturella satsningar på grön politik, feminism (alltså inte bara jämställdhet) och alla de slags minoritetsfrågor. Jag menar att Sveriges vänsterliberaler på detta sätt satt demokratins framtid på spel. Ett välfärdssamhälle – som ständigt påstår sig vilja ge allt till alla – kan svårligen fungera med framgång på sikt. Medborgare tvingas således betala dyrt för en politik som slirar betänkligt. Jag menar med andra ord att vänsterliberala politiker gått för långt och hastigt fram. Man har inte beaktat det folkliga missnöje som alla löften och pålagor av naturliga skäl måste orsaka. Europas kris förklaras främst genom denna politiska konflikt och inte av de rörelser som driver alternativa lösningar.
Med största sannolikhet är det en liknande utveckling som är förklaringen till den nutida krisen i Europa och USA – tillsammans med Putins krig i Ukraina förstås. Jag invänder att välfärdens expansion tillsammans med byråkratin mycket väl kan begränsas genom en förnuftig avreglering. I och för sig försvåras denna genom att politikerna lovat guld och gröna skogar. Människor har nämligen delvis vant sig av med att ta eget ansvar i betydande utsträckning. Men en bred avreglering är ändå ett rimligt och demokratiskt verktyg. Om detta talar inte syskonen Wikforss.
Dessutom kan en avreglering få synnerligen positiva effekter genom ökade personliga incitament, begränsad byråkrati, ökad tillväxt och inte minst större personlig frihet. Märk att min mening inte är att eliminera välfärden, utan att göra den smalare och framför allt mer effektiv. Därför kan man säga att vänsterliberalerna statsbygge delvis har misslyckats. Den djupa staten är i mina ögon ingen befriare, utan ett demokratiskt hinder. Ansvarsmedvetna medborgare är en nödvändig motvikt, en spärr som alltså politikerna valt att negligera i bred omfattning).
Även om en bred avreglering i princip är möjlig – om än jobbig – finns det ännu ett hinder som kanske är den svenska demokratins riktigt ömma tå. Under de senaste femtio åren har de svenska politiska partierna förlorat 80 % av sina medlemmar (från c:a 1,2 miljoner till 0,2 , 2023). I stället har de statliga partistöden gått i höjden och antalet heltidsarvoderade yrkespolitiker ökat. Den stora demokratiska frågan är således om nationens yrkespolitiker – som riskerar att förlora jobben – förmår eller vill genomföra en bred reformering av välfärden, byråkratin och v-liberalernas kulturella drömpolitik.
Inte heller försöker syskonen Wikforss analysera möjligheterna att reformera – dvs bredda – den nuvarande svenska demokratin. En ökad folklig kritik och minskad entusiasm är faktiskt delvis möjlig att tackla med reformer i grundlagen om val till riksdagen och folkförsamlingens uppgifter. Här finns faktiskt en rad tänkbara reformer för de lagstiftande politiker som vågar. Partiernas makt över valen bör modifieras så att nya alternativa politiker ges en rimlig chans att träda in på arenan. Vidare ökar sannolikt en satsning på personval i enmansvalkretsar väljarnas engagemang, ansvar och makt. Vidare bör rollen som yrkespolitiker (dvs frågan om flerfaldiga återval) motverkas genom regler som främjar rotation. Dessutom finns det en möjlighet att – via regeringsformen – låta en större grupp av medborgare kräva bindande folkomröstning om särskilda lagförslag.
Jag tror inte att de reformer jag föreslår är enkla lösningar. Men de är bättre än att fortsätta med vänsterliberalismens löftes- och drömpolitik. Syskonen Wikforss ser inte att Sveriges nuvarande politik nått vägs ände. Därför ser de inte heller andra lösningar än att sätta demokratin ur spel. Man agerar faktiskt som dödgrävare åt den svenska demokratin.
Torsten Sandström
