Alla kan nog förstå varför psykologi hamnat i ropet sedan minst 50 års tid. Önskan att förstå sina egna och andras beteenden är den självklara orsaken. Det rör sig om drömmen att tro sig kunna titta in i människans hjärna och finna svar där. Särskilt som psykologen inte använder sig av spetsiga sonder, mediciner eller blodiga operationer. Man tror sig enbart genom frågor och skrivbordsarbete kunna förklarar varför X handlar si och Y så.
I själva verket har psykologin en mycket svag kunskapsbas. Redan Sigmund Freud kritiserades med rätta för sina lösa teorier. Genom frågor, iakttagelser och egna tankeanalyser tror psykologen att han eller hon agerar vetenskapligt. Men som den förnuftige förstår finns det inga säkra svar på varför X och Y handlar eller tänker som de gör (inte ens deras egna förklaringar är trovärda!). Det blir enbart fråga om spekulationer, som kan vara mer eller mindre väl underbyggda. I bästa fall består psykologin således av kvalificerade gissningar eller teorier om möjliga förklaringar.
Till psykologins lockelser hör att nästan alla människor själva sysslar med spekulationer om varför X och Y agerar eller snackar på visst vis. Detta är i grund och botten djupt mänskligt att funder över. Men det är definitivt ingen anledning till att upphöja funderingarna eller ämnet psykologi till vetenskap. Så länge forskare saknar insyn i hjärncellernas funktioner blir det omöjligt att bestämma de exakta orsakerna till X och Y:s handlingar.
Denna luftiga osäkerhet samt människors ständiga iver efter svar blir tyvärr en grogrund för dagens psykologer i deras yrkesverksamhet. Dessutom saknar många av dem insikt i det egna yrkets darriga vetenskapsbas. Detta gör förstås saken än värre. Psykologer påminner på så vis om nutida spåmän som förleder människor att tro att psykologins svar är sanna. Ändå är köerna långa till dagens alla spågummor – på Kiviks marknad, i mediernas spalter och på landets kliniker.
Nu över till det riktigt allvarliga i sammanhanget. Jag hade inte skrivit dessa rader om psykologens yrke varit så marginaliserat i samhället som det vetenskapliga innehållet pekar på. Men tyvärr har, som sagt, psykologin sedan fleras decennier blivit en födkrok för tusentals svenskar. SACO talar om c:a 15.000 sysselsatta med legitimation och till detta kommer en mängd med lösa akademiska betyg i tolkning av människans tankar.
Mina rader bygger också på mediesamhällets fokus på människan identitet. Svenska medier visar en oerhörd fascination för psykologers gissningar. Till i stort sett alla samhällsfrågor finns det en psykolog som är villig att lansera en ”mänsklig” förklaring. Någon kanske rycker på axlarna och säger ”vad gör det det”, med tanke på mängden andra mediala trivialiteter. Jag håller inte med. Psykologins ambition att vara vetenskap gör faktiskt budskapet allvarligt. Man bidrar till att locka politiker i fördärvet!
Nu problemet kärna. Det har blivit alltför lockande att sätta den mänskliga hjärnan och individens vilja i centrum. Svenska vänsterpolitiker och liberaler gnuggar händerna. Genom psykologernas spekulationer förmås politikerna forma en politik där väljarna så att säga tillåts löpa amok: jag vill, ge mig, jag behöver, hjälp mig, fler och större bidrag osv. Människor uppmanas att tänka på sig själva, sina egna behov, krämpor och önskningar av alla de slag. Ambitionen fjärmar oss alla från samhällets behov.
Någon läsare kanske undrar: men är inte detta demokratins kärna? Inte alls! I det demokratiska samhället skall majoriteten bestämma. Enskilda individers önskningar ska med andra ord behandlas på armlängds avstånd. Spärrar måste finnas vid byggande av det goda samhället. Psykologin bidrar med andra ord till en förvridning av demokratin genom svaga politikers händer. Dåliga och fjäskande politiker varken vågar eller vill sätta emot och tänka på vilka negativa effekter ansvarslösheten skapar på samhällsplanet. Politikerna tänker på återval och sitt eget yrke!
I Sverige ökar antalet sjukskrivningar lavinartat pga psykiska diagnoser. Många anser förstås att en sjukskrivning är bättre än hårt och lågavlönat jobb. Vidare får skolbarns en gräddfil om de kan vifta med en bokstavskombination på papper. Genom att politiker inte vågar tala om den enskildes ansvar – och sätta tydliga gränser – dras samhället in i en malström. Att höja skatten för folk med bättre lön är enklare än att ställa krav på den enskilde.
Tänk bara hur många psykologer som skulle fördöma att rejäla krav ställs på människor i olika livssituationer. Enbart en blick tillbaka till Sverige för femtio år sedan visar att officiella siffror på sjukdom och arbetslöshet då varit lägre! Ökningen till idag kan inte bara bero på att sjuka då tvingats jobba så att svetten lackat. Nuvarande system med i grunden kravlös välfärd har alltså gjort den svenska befolkningen till ett kompani av sjuklingar, med en i lagstiftningen godtagen sjunkande förmåga till lönearbete.
Lavinen av svensk identitetspolitik – påhejad av landets medier och psykologer – håller med andra ord på att hota den svenska välfärden. Eller rättare sagt är det demokratin som ligger farozonen. Ty om ingen vågar ställa rimliga krav på individen kommer det demokratiska samhället ekonomiska motor att på sikt paja. Alla människor måste dela på samhällets bördor på ett förnuftigt vis. Om vänsterliberaler ständigt vägrar att ställa krav i olika sammanhang kommer kraven på ekonomiska omfördelningar att öka kraftigt. Detta medför att alltför få medborgare tvingas försörja alltför många , dvs dem som politikerna inte vågat säga nej till.
Mina ord kan tyckas brutala. Men egentligen säger jag ungefär det som andra redan sagt, exv den gode Winston Churchill. För att demokratin ska fungera väl måste vänsterliberalismens ständiga röstköp vid allmänna val upphöra. Med psykologers och mediers hjälp har Sverige blivit ett folk med psykiska och andra diffusa diagnoser.
Jag hör ingen Stefan Löfven (eller för den delen Ulf Kristersson) säga: ”så ska vi inte ha det”. Men vi är tyvärr redan där.
Torsten Sandström
