I medierna rapporteras att Regeringen bestämt sig för att Sverige ska satsa 300 miljarder på Försvaret. Då jag inte vet hur pengarna ska användas kan jag varken vara positiv eller negativ. Riskens är satsningar på gammelförsvar och inte på något nytt. Klart är dock att satsningar i den storleksordningen förefaller befogade. Frågan är främst hur de ska finansieras.
Regeringen talar om upplåning. Okej att framtida generationer är beroende av ett rimligt svenska försvar i nutid. Men upplåning framstår ändå som en synnerligen passiv eller konservativ åtgärd. Det finns ju andra vettigare lösningar som först grundligt måste prövas.
En är att skära i SIDA:s budget som minskat från 50 till 44 miljarder mellan åren 2024 och 2025. Men alla Europas stora stater har redan ett bistånd på omkring 0,4 % av BNI, medan Sverige envisas med att vara ”bäst i klassen” på omkring en halv procentsats högre. Här finns en god potential att delfinansiera försvaret med minst 20 miljarder årligen.
Lika goda möjligheter finns att skära i den stora svenska statsbyråkratin. Regeringen borde slakta åtskilliga myndigheter, liksom Trump vill. Men vi ska göra det i bästa ordning och med rimlig hänsyn till de berörda. Regeringen borde snarast ge olika myndigheter besked om 10- 30 % budgetnedskärningar i en första runda. Låt myndigheterna själv skära, men ge först tydliga direktiv om att exv miljö-, klimat- och psykosociala korstågsambitioner främst ska minskas. Liksom Trump menar jag att allt som luktar Woke och orealistiska drömmar bör sättas under lupp!
Om syftet är att skrapa ihop 300 miljarder kan alltså slopade pengar till SIDA samt en kraftig besparing inom byråkratin skapa en rejäl buffert som mer än väl kan finansiera en satsning på försvaret. Initialt kan i så fall viss upplåning motiveras i och med att budgetsplats bereds för framtiden.
Kloka politiker måste enligt min åsikt resonera på detta vis. Men majoriteten av Sveriges politiska ledare tänker inte enligt sådana rationella linjer. Deras prio ett är att bli återvalda. Då ska alla väljare – alltså även micklare av olika slag, kvinnor som kramar SIDA, vänsterliberaler och inte minst mängden byråkrater som röstar i valen (och kan riskera sin försörjning) slippa vara med om förnuftiga besparingar.
Så funkar tyvärr svensk politik. Är det inte S-partiet så är det sossar-light från övriga partier som inte vill genomföra reformer som riskerar deras jobb som yrkespolitiker. Det är eländigt. Men faktiskt sant. Se bara på den svenska sjukvården – 21 som ingen vill reformera genom strukturella förändringar!
Torsten Sandström
