Jag fick igår ett telefonsamtal från en man som undrade om inte arbetsmiljölagen (AML) överträtts av Valands konstskola i Göteborg. Detta i och med att palestinaaktivister bjudits in i skolans lokaler på en mer permanent basis för att sprida opinion. Att skolans elever och lärare som ogillar denna aktivism störts i sitt arbete verkar vara ett faktum. Skolans ledning – alltså ”arbetsgivaren” – verkar tycka att det är okej. Men är det ett brott mot AML?
Enligt min åsikt är AML:s regler närmast politiska – lagens omfattning är så extremt luddig – i den meningen att varje udda fenomen på en arbetsplats av den ena eller andra sidan kan påstås stå i strid mot ”arbetsmiljön”. Såväl att vägra insläppande som att påstå störning via aktivism går ju av endera sidan att anses vara en fara för arbetsmiljön. Jag vill personligen därför ogärna befatta mig med AML vid politiska konflikter på jobbet. Det är inte juridik utan skådande i kristallkulan. Lagstiftningen är så dålig.
Politiska problem ska såvitt jag förstår hanteras med andra lagregler. En störning på jobbet kan vara kriminell i den meningen att någon agerar störande i strid mot Brottsbalken. Jag tänker på att en person olovligen tränger sig in i andras rum, utfärdar allvarliga hot, tar tag i någon eller slår sönder saker. I så fall skall bevis bevaras och polisanmälan ske.
Men ”normala” störningar som arbetsgivaren ställer sig bakom är överhuvud taget inget rättsstridigt enligt svensk arbetsrätt, frånsett att ett offentligt politiskt beslut kan ha fattas lagstridigt. En klagan hos JO kan då kanske vara en utväg (som kräver tid).
Politiska problem ska annars lösas på politisk väg. Hamaskramare och palestinaakivter ska kritiseras hårt. Det vapen en missnöjd har är med andra ord att sprida opinion själv eller via medier. Att använda AML – med hänvisning till bristande planer eller direktiv – är att gå över ån efter vatten.
En fånig lagtext av gummi har jag ingen respekt för. Det är inte fråga om det öppna samtalet i ett samhälle, utan om en acceptens av en flummig reglering som kan tolkas nästan hursomhelst. Tyvärr är detta en del av ”den svenska modell” som jag ogillar. Den rör vänsterns grepp över lagen och staten.
Torsten Sandström
