Sverige vill ha en ”regelbaserad världsordning” upprepar statsminister Kristersson. Det låter kanske bra om man utgår från tesen att ”land ska med lag byggas”. Västerlandet har i flera århundraden följd denna tanke med påtaglig framgång, trots två världskrig. Nu ska idén tillämpas globalt, sägs det alltså. Men den grundläggande frågan blir vilka regler? Och framför allt vem som ska fatta beslut om dem?
Folkrättsliga regler om human rights har sedan senaste världskriget vunnit respekt. Mänskliga rättigheter har nämligen spelat en viktig roll mot kommunismen i Österlandet. Märk dock att Flyktingkonventionens regler 1951 om asylrätt har tillkommit långt innan Europa drabbats av de folkvandringar som idag närmast omöjliggör en avvisning till hemlandet. Asylrätten slirar således.
Att EU i grunden byggt på principen om gemensam handel är också något mycket gott. Öppna marknader har visat vägen. Själva produktionen av varor och tjänster lämpar sig däremot dåligt för global reglering. Ändå talar dagens EU-politiker mycket om att investeringar och affärsverksamhet ska regleras fram. Följden har tyvärr blivit några tydliga steg mot planekonomi. Jag menar att EU:s ekonomiska och politiska problem idag delvis beror på en alltför stor mängd reglersamlingar, som för en tränad jurist känns superkrångliga och oklara. EU-rätten slirar med andra ord påtagligt.
De senaste åren har FN-chefens gälla röst ofta hörts. Alltså från ledaren av den organisation som alltmer strävar efter en egen central maktställning i en värld där såväl demokratiska som auktoritära stater ska samsas. En följd har blivit att äldre svepande krigslagar kompletterats med vaga folkrättsliga avtal om klimat och miljö. Tydligt är att just den påtagligt gummiartade regelformen har möjliggjort dessa uppgörelser mellan demokratier och auktoritära regimer. Men tolkningen av dessa traktater har förstås blivit svår. På så vis har dörren öppnats för politiska ställningstaganden av de domare som ska tillämpa de nya reglerna. I närtid har vi sett hur konventioner om krigsföring tolkats så att Israel som utsatts för krigsterror från Hamas – och svarat med militära medel – förklarats som förbrytare. FN:s regelsystem slirar med andra ord också.
Vidare påstår ledare inom FN och EU att frågan om klimatet – alltså uppvärmningen – ska styras genom en mängd ytterst flummiga regler som skapats. På så vis har en medial klimatskräck förhandlats fram. De negativa följdverkningarna stockar sig dock. Massvis med pengar har satsats på sk gröna projekt med högst oviss utgång. Rader av gummiparagrafer om naturen och människors liv har gett makt åt byråkrater som jagar fastighetsägare, bönder och företagare. Häpen ser jag att Europadomstolen kritiserat den gamla demokratin Schweiz för att inte i lagstiftning skydda äldre kvinnor från värmeböljor. Inte undra på att industrin i Europa stegvis förlorat i konkurrenskraft.
Det är alltså ingen tvekan om att västvärldens stater byggt en ordning där regleringen växt till en hydra. Den ursprungliga principen om decentralisering har övergetts. Nu gäller i stället globalism, federalism och FN/EU-beslut om regler som många människor normalt vill se att det tas nationella beslut om. Givetvis klagar människor över en ökad politisering av rätten. Vanliga människor känner att friheten beskurits.
Jag tror således inte att huvudproblemet rör existensen av regler, som statsminister Kristersson ständigt påstår, utan balansen mellan frihet och reglering. I Samuel Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp” från 1997 indelas världen i ett antal politiska maktsfärer: en västerländsk, en rysk, en kinesisk och en muslimsk. I mycket grova drag menar Huntington att den västerländska står mot de övriga. Om demokratin bäst ska kunna överleva måste USA och Europa dra åt samma håll. Men det tycks inte längre gälla.
USA:s utrikesminister Marco Rubio säger i dagarna – något oklart – att den gällande världsordningen är föråldrad och har blivit ett vapen mot USA. Han nämner inte explicit rättslig reglering. Men jag antar att han menar att EU:s fanatiska satsning på rättsregler riskerar att kväva demokratin, fria marknader och människors frihet. Bilden av ett gigantiskt nätverk av paragrafer tonar fram som ett hot mot den västerländska demokratin.
På så vis blir frågan om reglering ödesmättad. Men för Sveriges och Europas elit har lagstiftning som nämnts blivit ett mantra, likt ”sezam öppna dig”. Denna inställning har tyvärr vidgat den begynnande klyftan inom västerlandet mellan USA och Europa. Om EU envisas med sin satsning på fortsatt superreglering försvagas med andra ord västerlandets gemensamma maktsfär.
Saken har självfallet inte blivit bättre av att USA under Trump uttalar sig föraktfullt om rättsliga principer och former för beslutsfattande. Min poäng är alltså att såväl EU som Trump har agerat oförnuftigt i sin syn på rättslig reglering. Det dramatiska mediala spelet mot Zelensky nyligen i Vita huset visar närmast att europeiska ledares tro på en reglerad världsordning håller på att spricka.
Jag är givetvis ingen motståndare mot rättsliga regler i sig. Men talet om en ”regelbaserad världsordning” leder människor vilse. Effektiva normer kräver närhet till och folklig konsensus om de problem som ska lösas. Den norm som valts måste tydligt – via domstolsbeslut – kunna påverka den fråga som står i fokus. Men framför allt Europas ledare har sedan ett par decennier skapat svärmar av regler som inte fungerar väl i praktiken, utan snarast sprider grus i samhällets maskineri. Visst har flera normer varit nödvändiga. Men att nu påstå att en ”reglerad världsordning” måste vara målet är enligt min åsikt naivt. Man säger inte vad som ska regleras. Inte heller vem som ska bestämma.
Snacket om en reglerad världsordning sprider på så vis dimmor i en värld där splittrade civilisationer kämpar. Stormakterna – inklusive dagens USA – verkar sannerligen inte inställda på en rättsstatlig ordning enligt tesen ”land ska med lag byggas”! Trumpregimens egoistiska agerande tyder närmast på att Europa i nuläget måste försvara sig själv. Och försöka stärka demokratin i vår världsdel. Centralt för Europas del är att få samverkan att fungera så att Ukraina kan stoppa Rysslands aggression.
För detta måste givetvis rådande samverkan inom vår världsdel delvis omformas. Att detta kräver några nya paragrafer är i och för sig uppenbart. Försvarsåtgärder (rörande Ukraina) måste nämligen samordnas och finansieras, förmodligen vid sidan om NATO. Men samtidigt erbjuds EU en gyllene möjlighet att koncentrera sin samverkan på handel och att rejält skära i den enormt tyngande ryggsäck som tillväxten av federala regler medfört. Ett rimligt och gott första steg vore ett slopande av det hiskliga regelmaskineri som tillskapandet av EU-parlamentet inneburit. Det är här vilda regelmonster föds. Och tänk om denna omställning kunde resultera i att Storbritannien – som lämnat unionen främst pga federalismen – åter kunde bli en viktig del i en ny europeisk handelsorganisation, av liknande snitt som förr funnits genom EG!
Sammanfattningsvis anser jag nu att det för EU:s del – i syfte att backa upp Ukraina och söka broar till USA – gäller att visa klokskap genom en ordnad reträtt i avregleringens tecken. Vad som krävs för att göra Trumpregimen nöjd är förvisso omöjligt att säga. Men enbart den fanatiska regleringsiver som EU hittills visat prov på utgör i sig ett hot mot medlemsstaternas intressen samt människors och företags behov av frihet. Den världsordning vårt Europa behöver avser frihetlig demokrati för folk och företag. Inte nutidens tsunami av kvävande EU-regler.
Torsten Sandström
