Medierna visar sura miner efter att folkliga röster snuvat Måns Zelmerlöv på segern i Mellot och lämnat den till ett gäng tjoande bastubadare från vårt grannland.
Detta hände igår. Samma dag hörde jag i bilen en intervju i SR P1 med professor Trägårdh som knäcker extra med att sätta samman en kulturkanon. Även han tjoade faktiskt frisk på ett närmast maniskt vis. Klart är dock att det inte blir något folkligt kulturval, utan en politiskt korrekt kompromiss mellan personer som tror sig kunna bedöma vad som är god kultur eller dålig sådan.
Frågan är vad som är mest intressant eller viktigt utav ett Musikmello och en Kulturkanon. Att det i båda fallen rör sig om bedömningar baserade på ytterst starka värderingar är klart. Kultur är ju ingen vetenskap.
Populärmusik har stor betydelse för en bred publik och en något mindre krets av affärsmän av olika slag och kön. Litteratur och annan kultur har däremot haft en kraftig betydelse för samhällens utveckling historiskt sett. Idag tycks tyvärr popmusiken vara viktigare om man ser till hur medierna agerar. På så vis flätas många affärsintressen samman.
Men för både popmusiken och kulturkanon rör det sig ändå om värderingar som är omöjliga att göra på vetenskaplig grund. Folkmellot står på så vis mot Professorsmellot. Eller så flätas de två samman till något som är omöjligt att uträtta på förnuftsbasis. I båda fallen rör det sig om mediesamhällets vurm för tävlingar som påverkar kulturen som en kommersiell marknad.
Oavsett vad som är god litteratur är läsning något som måste främjas i ett samhälle där lyssnande och knappande på datorer numera styr utvecklingen. Men för god läsning krävs ingen kulturkanon. Unga människor fick förr lära sig svenska, historien och politik genom skolstudier. Valet skedde mer frihetligt efter kulturella influenser som inte huggits i sten genom någon fånig kanon.
Därför måste fokus riktas på en kunskapsskola – ett fenomen som numera hamnat träda. För det krävs förstås ingen kanon. Inte heller någon träning i politiskt korrekt tänkande. Men det krävs entusiastiska och väl utbildade lärare som får rimlig betalning och uppskattning för sina mödor i klassrummet. Här ger ett Professorsmello varken någon ledning eller får någon påtagligt positiv betydelse. Korrekta val mellan olika skapare högkultur har mindre betydelse än att skolan förmår engagera de unga för vad som är gott och nyttigt.
Att SVT:s Popmello lyckas bättre i detta avseende är dystert men signifikativt för mediesamhället. Och att SVT ser Mellot som en nyttig verksamhet framför lägerelden blir ännu dystrare. Jag vill så skrika om eländet!
Torsten Sandström
