I ett försvarstal friskriver sig Åsa Beckman den 2/2 I DN från ansvar. Om jag förstår henne rätt så ska personliga betraktelser och navelskåderier – av det slag Beckman vanligtvis sysslar med – inte granskas och kritiseras.
Hon säger:
Allt som sägs just nu verkar kunna förvridas och missförstås. Och så behöver det inte vara...
Även ett vanligt samtal är förstås normalt laddat med politik. Och bara det att man som Beckman kan skriva om toaborstar i syrrans ansikte har förstås en politisk innebörd. I stället för att skriva om viktiga samhällsproblem – och sakligt analysera dem – så sprider journalister av Beckmans typ dimmor.
Vi vet att många bra skribenter vägras plats i DN:s spalter. Alltså personer med viktiga ord att publicera, författare som aldrig ges plats i DN:s mediala maskin. Däremot öppnas spalterna för personer som Hellqvist, Schulman och Beckman. Deras oviktiga strunt tränger med andra ord ut skeenden som det borde talas om in ett reellt öppet samhälle.
Det är just denna spärr mot öppenhet som är ett av nutidens största mediala problem. USA:s vicepresident JD Vance chockade igår Europas ministrar genom att peka på att partier som kritiserat en massinvandring – alltså en inflyttning med allvarliga skadeverkningar för vår världsdel – inte betraktas som demokratiska och att partierna hålls utanför de politiska samtalen. Vi ser det tydligt i Tyskland, men även mer dolt i vårt land. Sossarna har i minst tjugo år smutskastat först Ny demokrati, sedan SD.
På så vis blir europeisk demokrati inte ett öppet samtal, utan en uppgörelse mellan dem som krönts för att de själva anser sig ha rätt åsikter. Alltså en helt ny definition av begreppet demokrati. En definition som det amerikanska folket nyligen tillbakavisat genom att välja Trump och Vance. Den europeiska utvecklingen visar hur PK och Woke kommit att bestämma det politiska samtalet.
Få journalister som rapporterar om Vance´s ord förstår innebörden av hans kritik. Man är nämligen som förhäxade av PK , varför öppenheten definierats bort.
Torsten Sandström
