Det finns en god historisk förklaring till införandet av skoltvång. I det förkapitalistiska samhället var skolor normalt eliternas institutioner. Dessutom förstod inte vanliga människor betydelsen av skolning. Men idag är situationen en annan. Samhälle och skolor ropar efter löften för bokliga studier. Den som vill plugga kan göra det i princip hela livet.
Ändå lever skoltvånget kvar för en 7-åring under minst nio år. I praktiken ännu längre på grund av ett hårt tryck på unga att genom gymnasiestudier ta studenten. Det är i och för sig bra att fler ges chansen till framgångar. Vi har under senaste halvseklet sett många göra en klassresa. Men idag saknas egentliga spärrar mot studier för infödda svenskar. Tvånget och propagandan för gymnasiestudier kvarstår ändå och skapar problem, som ingen politiker i landet vill artikulera. Medierna går i samma takt och sluter leden kring skoltvånget.
Ett välkänt problem är att en ökad generell studietid för alla unga tenderar att sänka de genomsnittliga resultaten. Detta har svenska politiker och pedagoger länge mött med att i sin tur sänka kunskapskraven. Betygsinflation har alltså blivit följden. Dessutom riskerar skoltvång att leda till frustration, obstruktion och ordningsproblem, fenomen som också är bekanta.
Än värre är att ett långt skoltvång inneburit att elever mot sin önskan år efter år hållits kvar i skolan i stället för att – som förr – försöka finna enkla kroppsarbeten och ta sig en funderare. Var och en med en smula fantasi kan förstå hur det måste kännas att länge tvingas vistas i en skola som man inte gillar och där kamraterna omkring en skördar framgångar. Att enstaka elever under sådant långvarigt tvång bygger upp ett hat mot skolan och kamraterna är inte särskilt svårt att förstå.
Jag skriver detta en vecka efter masskjutningen i Örebro. Gärningsmannen som nu är död har under sitt 35-åriga liv bombarderats med olika slags tvång att studera. Först i grundskolan. Efter nio år har han inte uppnått ett enda godkänt betyg, enligt uppgift. Ändå vidare till gymnasiet, med ungefär samma resultat. Alltså tolv år i ett utanförskap som staten i realiteten tvingat fram. För en vilsen person med introvert natur är detta knappast någon bra start i livet.
Mannen tycks därefter ha fortsatt sitt ensliga liv. Jag har inte sett några rapporter om lönearbete. Däremot berättelser om evigt spelande av våldets Counterstrike. Man kan gissa att han fått sin försörjning genom kommunalt penningstöd. Allt tyder också på att nitiska socialbyråkrater pushat på killen för att börja plugga på Komvux, ty det finns rapporter om att han återvänt till just det Komvux där hans liv slutade med ett maniskt skjutande. Inte heller ett par år på Komvux har resulterat i några betygspoäng.
Min slutsats är att skoltvånget – och det svenska samhällets enkelriktade satsning på bokliga studier – riskerar att missgynna ungdomar med bristande förmåga för teoretisk skolning. I och för sig krävs det några år för att bedöma en elevs studieambitioner. Men ett nioårigt skoltvång är ändå en klar överdrift. Skolan måste därför tidigt ha beredskap och vilja att slussa ut praktiskt lagda ungdomar till andras utbildningar och sysslor som för dem är kreativa. Att länge tvinga en sådan elev kvar i skolbänken är närmast en skadehandling.
Förstå mig rätt. Jag menar inte att politiker, rektorer, pedagoger mfl saknar medmänsklighet eller agerar i grymhet. Det vill tvärtom i sin naivitet alltför väl. För dem är skoltvånget något vackert och väl menande. En närmast skön symbol. Problemet är politikernas avsaknad av förmåga att tänka faktainriktat, kritiskt och med andra ord förnuftigt. Jag har i åtskilliga texter skrivit om liknande exempel på hur vänsterliberal ideologi gått vilse i sin gränslösa godhet.
Massmordet i Örebro har än en gång skapat en vilsen stämning i Sverige. ”Ofattbart”, sägs det och visst förefaller det så om man är fast i dogmer om tvång i ett samhälle som annars fokuserar på individens frihet. Sökljusen riktas än en gång mot låsta skoldörrar och tillgången på skjutvapen. Läsaren inser hur man famlar efter fenomen som ligger sent i förloppet av en så kallad skolskjutning. Jag har ännu inte hört någon som vågat rikta blicken mot hur det nutida skolsystemets tvång riskerar att skapa utanförskap och till och med hat. Det vore en välgärning om morden i Örebro kunde medföra att ett antikverat och stelbent skoltvång hamnade under debatt. Inte bara för de blodiga dödandets skull, utan också för en bättre fungerande inlärning av kunskaper och en bättre svensk skola.
Bokstudier är självfallet inte något som passar alla! Tvärtom måste en skola byggas med många trappsteg med olika grundinriktning: teoretiska, praktiska och vårdande. Var och en av dessa bör varieras för att maximalt passa den enskilde. Idén måste vara att personer med liknande förmåga ska skiljas ut och skolas tillsammans. På så vis kan unga – med olika liv – finna gemenskap i en vänlig tävlan om utveckling av just sin speciella förmåga. Ett välbefinnande som även har bäring på det eviga talet om psykisk ohälsa.
Det sist sagda innebär förvisso en frontal kollision med vänsterliberalismens tänkande. Denna ideologi bygger på likhetsdogmer. Där tror man att en långvarig och konsekvent blandning av olika förmågor – under tvång – skapar lyckliga elever. I själva verket visar dåden i Örebro på den yttersta risken med en enögd inriktning på bokliga studier under tvång.
Torsten Sandström
