Den svenska journalistmaffian är kompakt. Tyvärr sysslar den närmast bara med att sprida vänsterliberalismens budskap i svenska medier. En sådan legosoldat är Sydsvenskans Maria Francke. Hon har förstås häckat på Göteborgs Filmfestival och bidragit till samtalet om att staten måste pumpa in mer pengar i filmbranschen. Francke har hört kulturminister Parisa Liljestrands kritik mot vänsterns rop på mer stålar i svåra tider. Francke utropar därför:
Kulturministern gjorde bort sig och den enda jag tänker på är prins Daniel
Och så hamnar Francke i monarkins trygga famn.
Nästan lika illa är Filminstitutets chef, Anna Croneman, häromdagen i SvD. Hon är förstår mer saklig men inriktningen är (en mer försiktig) kritik mot regeringen. En snabb koll i Filminstitutets årsredovisning 2023 visar på drygt nästan 600 miljoner i anslag. Av detta går omkring 20% till byråkraterna själva, dvs nästan 110 miljoner. Av dessa personer är 75 kvinnor av 132 anställda. Omkring tio miljoner kostar dessutom institutets stora kåk på Gärdet. Alltså är avbränningarna stora innan pengar når landets filmskakapare, dvs dom som ska göra film. Siffrorna blottlägger byråkratins omfång. En bantad personalstyrka, billigare lokaler och utrustning mm hade kanske gett svensk film en injektion.
Vi ser alltså hur vänsterns kulturmaffia politiserar samtidigt som man ser till sina egna jobb.
Filminstutet är ett slukhål. En begränsad styrelse hade flinkt själv kunna fördela pengarna på flera sökande filmkonstnärer. Men inte – horder av byråkrater ska hållas igång på filmens altare. Så funkar den svenska kulturoffentligheten. Rättare sagt, så dåligt funkar den. Detta borde Francke och Kroneman förstå. Men man vill inte. Deras egna roller går före.
Torsten Sandström
