Hanne Kjöller skriver som vanligt en fin text i SvD om ett av mina favoritämnen. Det rör sig om myndighetssveriges ovana att utfärda pekpinnar till svenska folket. Det sker som bekant avseende i stort sett alla livets frågor som en svensk kan ställas inför. Inte minst rörande hälsoproblem. Kjöller behandlar ett antal smärre fenomen som den enskilde själv måste få bestämma över.
Många skilda myndigheter och deras anställda känner sig ändå kallade att kritisera de svenskar man möter och som inte gör si eller så. När det gäller rent existentiella ämnen måste en läkare förstås agera. Men det är inte sådana råd Kjöller diskuterar. Hon irriterar sig framför allt på aja-baja-doktorers råd med svagt vetenskapligt stöd. Alla vet dessutom vad som händer om någon ständigt ropar att man ska akta sig för vargen.
I Kjöllers goda text hamnar dock ett fenomen i bakgrunden. Varför denna politiska korrekthet? Mitt första svar avser Sveriges utveckling till ett land där social ingenjörskonst står högst på agendan. Politiker – som ställs inför mängder av olösta samhällsproblem – försöker frälsa svenska folket från ondo genom att tala om och reglera småsaker. Detta är förstås mycket enklare än att fixa skolan, vårdköerna, bostadsbristen osv. På så vis skaffar sig politikerna – och deras bundsförvanter i medierna – en intim relation till de enskilda. Med huvudet på sned visas att man vill dem så väl.
Men det finns även ett svar som är mer ideologiskt. Vänsterliberaler önskar förmedla politiska drömmar om hur de själva villl se människornas roll i samhället. Drömmar om att förvandla samhällets yta. Det rör sig närmast om en nutida form av religiositet. Den tar inte sikte på politiska frågor av traditionellt slag, såsom de strukturproblem som nyss nämnts. Inte heller om fria val av etiska lösningar inom lagens sfär. Nej, nu rör det sig om mångfald, jämlikhet och inkludering. Många gånger är dessa begrepp givetvis tänkvärda och respektabla. Men de löser inte nationens centrala strukturproblem. Svaren är knappast ens en ledstjärna för lösningarna, som alla rör kunskapsfrågor, teknik, ekonomi, statistik mm. På så vis blir vänsterliberalernas flummiga drömmar att se som ett opium för folket. Man döljer sanningen i dimmor.
Det rör sig således om det som idag kallas woke eller PK. Innebörden blir en flykt från verkligheten via en nutida vänsterliberal etik, som är dåligt anpassad för politiska lösningar. Därför ser vi också i västerlandet hur klyftan mellan eliten och en splittrad väljarkår vidgas. Detta utlöser numera paniska skrik från det vänsterliberala etablissemang som länge underlåtit att lyssna på demokratiska folkliga stämningar. De politiska makthavarna är fullt upptagna med sin etiska frälsningsrörelse.
I USA har en hårdför fastighetsbaron från det tuffa New Yorks affärsliv genom korta, enkla och brutala slagord tagit den politiska täten. Om den politiska eliten agerat med förnuft så hade man lyssnat och motat Olle i grind via år av faktainriktade och verklighetsbaserade lösningar. Men som förblindade har den politiska klassen fortsatt i gamla hjulspår och fortsatt sin resa till drömmarnas land. Applåderade av landets stora mediehus.
Torsten Sandström
