SvD:s chefredaktör Lisa Irenius menar den 24/1 att moderna digitala medier medför att ”nyhetsöknar” breder ut sig i Europa. Hon anser att de traditionella medierna försvagats. Att digitala medier alltmer vinner framgång är säkert. Men knappast som ett utvidgat ökenlandskap. Genom sin analys visar Irenius att hon inte förstår vad som håller på att hända i västerlandet. Nämligen att gammelmedierna tappat brallorna genom sin påträngande politiska korrekthet. Alltså det politiska oförnuftets naturliga följder.
Det är wokismen som de traditionella medierna sprider. Man propagerar dag efter dag. Och på så vis sprids ett budskap som de själva anser sant. Men som i grunden bygger på förhoppningar, som ofta inte medför rimliga politiska resultat, utan att gamla problem kapslas in och bevaras. Det förstår kloka människor. Därför vänder de alltoftare gammelmedierna ryggen. Irenius pekar på andra människors ”missförstånd”. Men i själva verket är det hon som inte hajar vad som sker inom samhälle och politik.
Irenius förvridna analys framgår även genom en hutlös glorifiering av den egna typen av medier. Hon menar att de håller en hög redaktionell kvalitet, som hon påstår att de nya digitala plattformarna saknar. Låt mig citera Irenius:
Skillnaden är det redaktionella arbetssättet: att vi på SvD tar ansvar för allt vi publicerar (ett ansvar som ytterst ligger hos mig som ansvarig utgivare), att vi kontrollerar faktauppgifter och är måna om att följa medieetiska regler. Det handlar om att erbjuda saklig och perspektivrik journalistik, som respekterar individens integritet och ger människor möjlighet att bemöta eventuella anklagelser. Om något blir fel följer vi upp och rättar det.
Jag bestrider inte att Irenius och några av hennes mediala kollegor lägger ned mycket mer administrativt arbete på en del av sina texter – framför politiska reportage – än vad som normalt sker inom de nya digitala medierna. Men hon ägnar sig åt skönmålning. Intryck skapas av en massiv kontroll av fakta och intensiv närhet till läsarna. Men alla som försökt få texter publicerade i de gamla medierna – efter att ha tagit del av den redaktionella kvaliteten – vet att kontrollen och gallringen avser annat än fakta och skydd för allmänhetens integritet. I realiteten vill man skydda läsarna från ett öppet samtal där andra åsikter negligeras än dem som tidningens egna journalister framför och anser korrekta.
Det är denna åsiktscensur som präglar många gammelmedier. Jag menar att Göteborgsposten utgör ett undantag. Även SvD:s egen ledarsida hedrar en öppen debatt. Men i det bredare ordflödet från tidningen, som Irenius förklarar som heligt, sker motsatsen. Där sprids ett statsbärande vänsterliberalt budskap, med löften om globaliseringens, multikulturens, klimathetsens, identitetsjaktens mm välsignelser. Samtidigt noterar läsarna att rader av strukturella samhällsproblem – som politikerna i åratal lovat avhjälpa – vuxit sig starkare. Tänk bara på skola, bostadsbrist, vårdköer, kriminalitet osv.
På så hindrar wokeismen journalisthögskolornas predikanter från att se den svenska verkligheten. Att det leda till kritik i stil med Irenius´av skribenter som är mer öppna och klarsynta är naturligt. Men samtidigt synnerligen allvarligt. Att det sker med statligt presstöd är hutlöst.
På så vis ser vi hur svensk statlig mediepolitik har sänkt samhällsdebatten. Jag tänker på fenomen som journalisthögskolor, presstöd och den politiska klassens sammanväxt med mediernas folk. Det har skapat den wokeism som nu härjar västerlandet och som i sin tur fött åtskilliga extrema motrörelser. Som mångårig följare av SvD iakttar jag detta med bitterhet.
Torsten Sandström
