Ett svensk medborgarskap kan man födas till eller så kan det förvärvas genom ansökan. Det senare fallet är i grunden villkorat. Genom lag kan alltså olika regler formas efter vad den svenska nationen tycker är förnuftiga krav för inträde. Alltså sak samma för uteslutning. Reglerna kan i princip formas med villkor. Alltså att ett efter ansökan beviljat medborgarskap kan rivas upp på grund av angivna skäl.
Det är ett möjligt införande av sådana nya grundlagregler – om upphävande av medborgarskap – som svenska politiker och medier i dagarna diskuterar.
Som vanligt råder skarpt delade meningar. De gäller vilka former av handlingar som ska kunna läggas till grund för klippandet av ett medborgarskap (så att personen ifråga återgår till sin ursprungliga nationalitet). Saken rör med andra ord risken för framtida utvisning av en person med ett förvärvat svensk medborgarskap.
För landet vänsterliberaler är frågan närmast belagd med tabu. Förklaringen är en kritisk syn på värdet av medlemskap i en svensk nation. Nationalismanses nämligen fult, medan globalism är såå vackert. Dessutom rör det ig om identitetspolitik. En gång svensk alltid svensk.
Mot den bakgrunden slår vänsterliberaler bakut då det gäller införandet av regler om slopat medborgarskap för utlänningar som beviljats inträde i vår nation. Typisk är därför rubriken på DN:s ledare den 16/1:
Gunnar Strömmer leker med grundlagen – hur naiv får man vara?
Plötsligt anses det som naivt att förespråka normer som fungerar som verktyg mot nysvenskar som på ett påtagligt vis anses ha skada det svenska samhället. Den som vill visa förnuft och skapa förnuftiga regelverktyg påstås ”leka med grundlagen”.
I själva verket är det DN:s ledarredaktion som hotar svensk rätt genom sin naiva globalism. För vänsterns liberaler är olika krav alltid något auktoritärt. Även krav som fungerar för ett bättre och tryggare Sverige. Ska en nysvensk ges förlåtelse för allt ont? Måste inte begreppet ont vara något oklart i kanterna?
Torsten Sandström