Nu tänkare jag inte rabbla alla tillkortakommande som skolan drabbats av under vänsterliberal ledning. Eller rättare sagt skolan brist på förnuftig politisk ledning.
I dagarna debatterar medierna ett problem med att föräldrar tar med sig jurister till skolans kvartssamtal och liknande träffar om elevers studier och betyg. Mediernas debatt är märklig frånsett att jurister inte hör hemma på dessa möten.
Det vore bra om debatten blev mer rakt på sak. Det är politikers och framför allt skolmyndigheters sak att sjunga ut. Det finns nämligen juridiska principer som löser problemet radikalt. Så att vi slipper förfäran och veskrik.
Det är nämligen lärarens sak att sätta betyg. Det rör sig om myndighetsutövning på lärarens ansvar. Detta är ett allvarligt rättsligt fenomen! Kvartsamtal och liknande är alltså ingen förhandling. Det är ett samtal mellan läraren å ena sidan och eleven å den andra där den senare representeras av föräldrarna. Meningen är att elevens vårdnadshavare ska få inblick i sitt barns uppförande och resultat. På så vis ges i och för sig föräldrar en möjlighet att förklara elevens situation för läraren. Men någon förhandling är det absolut inte fråga om. Jurister ska alltså vägras tillträde. Kan inte föräldrarna infinna sig ska möte ske en annan dag eller per telefon. Ytterst ska en närstående närvara. Propsar elevsidan på visst betyg ska mötet avslutas och läraren tacka för sig.
Jag menar alltså att jurister eller andra uppdragstagare varken har någon rätt att kräva närvaro eller yttra sig. Detta borde Skolverkets jurister för länge sedan ha klarlagt med tydliga och myndiga ord. Men varför har man inte redan reagerat?
Svaret sammanhänger med landets avsaknad av principfast skolpolitik. Att bara säga som jag nyss gjort anses auktoritärt och konfliktskapande. Den nutida svenska skolans officiella linje är ju kravlöshet, kraftlöshet och åter kraftlöshet. Konflikträdslan står byråkrater, rektorer och därför många lärare – inte alla – långt upp i halsen.
Därför duckar man. Precis som skolan rekommenderas göras med stök, bråk och andra våldstendenser. Det gäller att ta ett steg tillbaka, säger töntiga psykologer, och vara passiv eller kanske gjuta olja på vågorna. Men absolut inte tala klartext.
1800-talets svenska skola var kraftigt auktoritär. Min skola vid 1900-talets mitt hade sina mörka sidor, men dominerades av tydliga och vänliga krav. I 2000-talets skola är jämställdhet den överordnade normen, inte kunskaper. Om lärare och elever har lika rättigheter – och de senare inga skyldigheter – spårar självklart en rimligt förnuftig pedagogik ur.
Detta kan normalt ett barn förstå. Men inte svenska politiker, skolbyråkrater eller medier. Här är dogmen om jämlikhet lika fast som berget. Då går det som det går. Det är alltså illa ställt med förnuftet, med andra ord.
Torsten Sandström
