Att driva en odling, ett lantbruk, är som alla vet ett frambringande av nytta för allmänheten. Framställning av naturliga livsmedel bör ses som den optimala formen av public service. Så har det varit sedan urminnes tider. På den nyttiga farmen odlas sådant som alla svenska folket behöver, dvs mat för dagen. Det är något stort och fint.
Men i Sverige finns en jättefarm som är motsatsen. Jag tänker nu på SVT. Ledarna för detta företag beskriver gärna sitt SVT som en farm för svensk gemenskap. Cheferna vill se företaget som en leverantör av den inbördes godhetens offentlighet. Emellanåt talas det högstämt om att SVT levererar lägereldens kultur. Tanken är alltså en folklig samling kring elden.
Genom återkommande programinslag vill SVT således arrangera brasaftnar där breda skikt av svenska folket kan träffas. Jag har inget emot själva idén, ifall den avser att servera arrangemang med rimligt kvalificerat innehåll, dvs ändamålet att sprida en modern upplysningskultur till svenska folket. Men symboliken med lägereld används inte för denna typ av arrangemang! Nej, SVT-chefernas tänk om möten i stil med Unga Örnar tar sikte på kostsamma jippon utan minsta samhällsdjup annat än just idén att locka tittarna till teveapparaten SVT:s egen regi.
Nu gäller det nämligen 100 procent underhållning. Med andra ord tidsfördriv som ska ge betalarna av tvångsavgifter till SVT en känsla av att man får valuta för pengarna. På så vis får SVT:s kändisfarm sin plats i det svenska odlingslandskapet. Men denna underhållning sprids som alla vet redan av en mängd kommersiella aktörer som jagar vinst.
Det är med andra ord motsatsen till livsmedel som framställs på farmen. I lägereldens rök ska tittarna förmås att glömma samhällets ofta trista verklighet. Därför är det snarast medel för politisk bedövning som SVT:s farm levererar. Publiken ska – insvept i brasans ångor – förledas att känna gemenskap med de triviala ämnen som SVT släpat fram för förbränning. Typiska exempel är programinslag som Melodifestivalen, Stjärnorna på slottet, På spåret , Doobidoo, Allsång på Skansen och liknande uppvisningar i renodlat kändiseri.
Förstå mig rätt. Mitt budskap är inte dysterkvistens, utan realistens ord. Jag är ingen motståndare till underhållning av olika slag. Det är självfallet den enskildes sak att själv välja vad han eller hon på fritiden ska satsa sina surt förvärvade slantar på. Däremot menar jag att staten ska hålla sina fingrar ifrån nöjesverksamhet inom populärkulturen. Simpla tidsfördriv är inte ett starkt samhällsintresse. Det som sker bekräftar bara den tragiska bilden från antikens Rom om en strävan från det offentliga att skapa samhällsro genom publika skådespel. Som sagt finns en uppsjö privata leverantörer av olika former av billig underhållning. Därför ska statsmedier inte syssla med kändiskultens utbredning!
Nu kommer jag till det centrala. Det är inte ett urval av filosofer, vetenskapare, intressanta frihetskämpar eller hårt arbetande män och kvinnor som presenteras vid SVT:s brasaftnar. På SVT:s farm produceras nämligen enbart kändisar som företaget importerat som hel – eller halvfabrikat från underhållningsindustrin. På farmen ska de utvecklas till genuina kändisar för fortsatt bruk vid SVT:s olika lägerarrangemang.
Odlingen sker helt enkelt genom att en mindre kändis ska förvandlas till en stor sådan. Samt inte minst så att en före detta kändis ska kunna ge SVT fortsatt nytta då det är dags för att elda på. Företagets besättning består därför av hundratalet kändisar i som det förefaller ständig drift, dvs män och kvinnor från olika områden inom underhållningsindustrin, populärmusiken, filmen, komiken, teatern, sporten osv. Till och med antikhandlare och arkitekter upphöjs till kändisar via farmen till stor nytta för dem själva. Under en och samma vecka ser vi samma personer en handfull gånger. Några av dem saknar egentligt kändisskap, men får anses som framtidslöften, dvs nybörjare i SVT:s farmarlag. Efter några år av intensiv lansering blir de superkändisar. Och då kan de fungera som avsett vid röken från elden.
Läsaren inser att SVT:s farm på så vis bedriver en cirkulär odlingsverksamhet, som företaget gärna själv vill se som hållbar. Innebörden är att samma kändis återanvänds i ett obegränsat antal arrangemang. Den som fått en air av lägereldens ångor måste alltså återvinnas. Närhelst någon knäpper på teven så ses ett gäng av SVT:s hel- eller halvfabrikat i verksamhet. Det skriks och flabbas för glatta livet. Denna återvinning skapar förstå en avsedd känsla hos publiken av intimitet. Denna förtrolighet är ett viktigt syfte då farmens chefer ska tutta på.
Intimiteten med de halvslumrande i tevesoffan är alltså en grundbult. Märk att SVT normalt inte presenterar kändisarna i deras bakgrundsmiljö. Då de hojtar, gråter eller storskrattar sker det i en miljö där allt glänser och kändisarna ger järnet för att bli kvar i rampljuset. På så vis ska publiken erbjudas en resa med sina vänner in spe – kändisarna. Att det inte sällan innebär närgångna rapporter om kändisens familj och vänner skapar en förtrolig gemenskap med tittaren. Sådana bekantskaper vill man snart träffa igen! Att skratta med dem är ju så trevligt. Just känslan av återkommande intim förtrolighet är kärnan i farmens produktion av trivialiteter.
Man kan därför säga att SVT:s farm ansluter sig till en medial tradition. I stället för att söka efter vardagens personligheter i norr och söder tillåts SVT i stor utsträckning själv producera kändisar för återbruk. SVT bestämmer alltså vad som ska anses som underhållning samt vad som kan brukas vid företagets lägereldar. I och med att minsta insats inom nöjes- eller sportvärlden kan läggas till grund för ett halvfabrikat tillåts teveföretaget till bästa marknadspris odla insatsvaror vid tillverkningen av kändisar. Den egna farmens kändisar är alltså billiga insatsvaror. Att ett ansikte tidigare dykt upp enbart i utkanten av ett nöjessammanhang gör att personen raskt kan enrolleras som blivande kändis eller som expert i SVT:s farm. Utan kändisar ingen brasafton med andra ord.
Som alla vet tillåts inte SVT att sända reklam för varor och tjänster. Detta hindrar dock inte SVT från att fem gånger per kväll köra trailers med sina halvfabrikat. Flabb, flabb och åter flabb hörs alltså i SVT egna reklaminslag. Det är inte marknadsföring av kvalitet. Utan av psykofarmaka från skratt- och stojfabriken.
Slutligen. Vilken samhällssyn ligger bakom SVT:s produktion av kändisar? Som sagt är det inte fråga om begreppet ”public service” i dess språkligt rätta mening. Ingen kan påstå att tevekonsumtion av kändisar är att jämföra med livsmedel. Det hela påminner mer om ett zoo eller tivoli där vanliga människor ska beskåda det som ställts ut och betecknats som underhållning. I själva verket är det ett surrogat för underhållning. Enbart genom myten av en samling vid lägerelden fungerar kändisarna som objekt för beskådande.
Med andra ord kan farmen liknas vid ett klibbigt flugpapper. Politiker som omhuldar en tvångsfinansierad statsteve är inte främst intresserade av tivoliverksamhet i etern. Alla vet ju att ett otal privata nöjesmedier finns för folket att själv välja mellan. Däremot vill makthavarna ha kontroll över den politiska åsiktsförmedlingen. Tanken är därför att så många som möjligt av besökarna vid farmens lägermöten ska välja att emellanåt snubbla in på statstevens nyhetsprogram för att där få sin politiska skolning. Den publik som vacklande inandats brasaftonens flummiga dimmor blir nämligen ett lämpligt byte ifall någon senare råkar knäppa på ett SVT-program med ett politiskt innehåll, exv nyhetsinslag eller samtal i en valrörelse. Två flugor slås med andra ord i en smäll. Först kan ”korrekt” information till publiken kontrolleras. Sedan luras folket att tro att man fått valuta för tvångsavgiften.
På så vis fyller SVT:s kändisfarm en viktig politisk funktion i dagens Sverige. Staten ges i den svenska demokratin kontroll över medborgarnas tankar. Farmen levererar bedövningen. Och åsiktsjournalisterna indoktrinerar. Jag är säker på att Olof Palme mellan skål och vägg – skulle ha erkänt att detta är andemeningen bakom de av staten skapade företagen SVT och SR. Palmes mycket stora intresse för upprätthållande av statliga medieföretag talar för det.
Att ett antal borgerliga regeringar sedan dess svalt detta läskiga bete är sannerligen något att fundera över. Men det är en annan historia. Nämligen om den politiska klassens behov av att hålla konkurrenter utanför.
Torsten Sandström
