Vänsterretoriken snurrar uppenbarligen runt i hjärnan på Catrine Kilos. Det som blir följden är inte imponerande. Tvärtom. På näringslivssidorna i SvD bidrar hon varje vecka till ökad magsyra och förvirring. Det är inte kreativitetens budskap hon för fram. Nej, det är vänsterns politik och planekonomiska tänk hon presterar.
Idag frågar hon retoriskt: Skulle du placera pengar i en fond anpassad för sharialagar? Eller en som undviker bolag med mångfaldsmål? Frågorna är vinklade och leder inte till rimligt ekonomiskt tänk. Vad hjälper de läsare som orkar läsa vad Kielos skriver?
Vem fasen vill satsa på sharialagar? Själva frågan är så fånig och triggad att man först efter många tankeled innebär att ökat inflytande för sharia skulle gynna SD. Så fick hon slänga in sossarna vanliga splittringsargument (som faktiskt innebär att de själva driver på splittringen).
Frågan om satsningar på mångfald är lika försåtlig. Den som vill få sina sparpengar att öka ska väl satsa på affärer med framgång i penningvinster. Mångfald är däremot en politisk fråga som knappast ens på långa sikt kan omsättas i överskott, frånsett måhända i företag som driver vård, utbildning, fängelser, propaganda od.
Kielos sysslar enligt min mening med politik, inte med ekonomiska analyser. Hon bedriver löjliga jullekar för den egna vänkretsen. Hennes ord i dagens SvD blir lika ointressanta som dem hon för en tid sedan fällt om EU:s plastkorkars ekonomiska storhet jämfört med AI. Hon är helt enkelt av banan.
De ämnen hon vill föra in i affärslivet är starkt politiska. De passar måhända i en svensk valrörelse. Men i SvD Näringsliv framstår de som argument för planekonomiskt tänkande, där satsningar inte sker för överskott utan för politiska mål, som ändå knappast kommer att uppnås på grund av alla andra kolliderande samhällsintressens och inte minst stor politisk oförmåga.
Kanske tycker SvD att det är chict med en dos feministisk navelskådande varje vecka från Kielos. Jag tror många läsare däremot är ute efter hårda analyser som kan hjälpa dem i vardagen. Sådana analytiker är förstås dyrare att avlöna än feminister. Därför bjuder SvD på politiskt snömos.
Enligt min mening är det ett tecken på att tidningen håller på att falla sönder. Som det alltmer börjar se ut blir antalet sörjande obetydligt. Frånsett en kår av journalister i vilken flertalet sysslar med konstgjord andning. Snart hjälper inte ens statsbidrag eller hjärtstoppare.
Torsten Sandström
