Någon kanske tror att en filosofisk öppenhet innebär att alla tankar är lika bra. Alltså att en hippie-artad inställning är att föredra. Så kan det förstås inte vara. Öppenhet rör nämligen demokratisk frihet att samtala – dvs att rimliga åsikter ska brytas mot varandra, men att fenomen som skadar samhället självfallet måste motverkas. Öppenheten vilar alltså på rationell grund. Förtryckande åsikter, dumhet och beteenden/tankar som skadar medborgare i det fria samhället ska alltså inte ges något skydd.
Jag skriver detta med anledning av att politisk liberalism inte sällan utvecklats till en en naiv strävan efter maximal individuell frihet. Dvs att det är fritt fram för alla idéer och att man måste lita på personers ord, trots att de faktiskt agerar i strid mot det demokratiska samhällets ideal. Frågan aktualiseras ibland så att offentliga bidrag ska ges utan ingående kontrollåtgärder. Motiveringen lyder ofta att samhället måste visa tillit till individers avsikter. Enligt min mening är det naivt att tänka bort smartness och lurendrejeri. Det goda samhället måste givetvis kontrollera att mottagare av bidrag inte bluffar. Som bekant kostar det Sverige sammanlagt enorma belopp årligen genom att bidrag ges till lycksökare.
Likaså måste brottslingar behandlas med stor fasthet. Kriminell förslagenhet måste motverkas och hänsynen till en gärningsmans sociala situation behandlas med armlängds avstånd. Här visar röd-gröna politiker en enastående och systematisk brist på rimlig öppenhet. Att en ung våldsverkare lämnar domstolen – med ett fräckt smil mot sitt offer – för en dom på samhällstjänst under några veckor är normalt ingen bra väg att minska brottsligheten. Det är naiv dumhet, som givetvis skadar målsäganden och samhället. Och ger brottslingen en klapp på axeln.
Även den nuvarande fokuseringen på pedofili visar på en brist på rimliga politiska lösningar. Manliga pedofiler är ett potentiellt hot barn och indirekt mot hela samhället. Ändå är det tydligt att kontrollen av känsliga anställningar fallerar och att pedofiler dras till vissa samhällsinstitutioner. Att flera visar sig ha dragits till Centerpartiet är ett utmärkt bevis på den naiva liberala frihet som jag vill ersätta med rimligt kritisk granskning.
Samhällets välvilliga goda tro bör med andra ord systematiskt ersättas av en kritisk beredskap eller planering inför möjliga allvarliga snedtramp. För nästan alla politiker i Sveriges riksdag innebär detta en läxa som de missat, men som måste hanteras i det goda samhället.
Nu ett sista exempel. En svensk skola som fokuserar på jämlikhet i stället för kunskaper är en del av den korkade liberala frihetsmaximering jag är ute efter. Man ska inte gå över ån efter vatten, brukar det heta. Den som talar om utbildning måste se behoven hos en genomsnittselev framför sig. Och inte – som i dagens Sverige – gå ”all in” för minoriteters problem. Detta särskilt som skolan är en bas för odling av kunniga och kritiska medborgare, som i framtiden ska delta i samtalet om det öppna samhällets centrala frågor.
Torsten Sandström